Lonito

 

 

lätt är det inte. Och ibland drömmer jag om något helt annat och ibland är jag helt jävla asnöjd. Ibland tänker jag att jag hade hela livet på mig och att jag hade tid att vara ung och dum. Nu är jag mer rädd. Ibland är det svårt att inte vara självdestruktiv. Jag joggade tre ynka kilometer igår. Sprang förbi en gammalgubbe som inte kunde springa längre och jag tänkte - spring så länge benen bär dig Emma. Det är en jävla ynnest.

 

 

 

 

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

 

Edith Södergran

 

 

...

 

oavsett.

 

 

Jag tänker att jag är sjuk. kanske är jag det, kanske inte. Kanske är jag sjuk i huvudet, kanske inte. Jag har känt mig så trött det senaste. Orkeslös. Hämta och lämna på föris. Skynda till jobbet. Passar jag in? Är jag bra nog? Gjort mitt bästa men det har faktiskt varit långt ifrån bra. 

I år började jag på en utbildning. Jag kom in. Första gången jag kunde söka och jag kom in. Passar jag in? är jag bra nog? Jag älskar att läsa, jag älskar att skapa texter, få saker att hänga ihop. Det är så jävla svårt men det brukar lösa sig till slut. Och jag lär mig rätt mycket. Första terminen handlade mest om vad en specialpedagog är. Vad anser en specialpedagog att dennes jobb går ut på. Sedan lite av en jämförelse och en analys av vad huvudmannen har att säga om specialpedagogens roll relaterat till styrdokumenten av vad som står att specialpedagogen ska göra. Eller kanske inte bara styrdokumenten men olika handlingar osv. 

Den här terminen har vi fokuserat på hur samverkan ser ut. Vad tycker en person som själv behövt särskilt stöd i skolan? Hur har det sett ut? Hur kan man arbeta med kollegor, elever och andra. Vad är viktigt.

Jag känner att jag kan endel men jag kan liksom aldrig få ur mig orden. Jag är så jävla långsam liksom. Och kanske rädd för att trampa på någon. Ibalnd önskar jag att jag bara var lite tydligare, rakare. Vad behövs för det? 

 

oavsett.

 

 

Jag har inte hunnit med något i höst. Jag har varit sjuk, vabbat eller helt enkelt inte orkat. Jag vill verkligen orka.

Men efter den här julledigheten känns det som att något har släppt, ialla fall lite. Jag känner mig lite mer sugen på livet. Jag drömmer om mer tid. Jag kommer förändra något. Jag måste det. Kanske ett annat jobb. Kanske jobba mindre. Kanske plugga en hel termin, bara plugga. För att det är kul och lärorikt och spännande. 

Jag vill läsa mer böcker, jag vill springa på gatorna i ett mörkt göteborg, jag vill bygga på mina nära relationer och kanske våga göra något nytt. Jag vill sjunga, gärna i kör. Det kommer jag göra någon gång. Sen vill jag kramas med min unge, typ hela tiden.

 

 

oavsett.

 

Jag vill ha ett barn till. Helst två. Om jag slapp föda hade jag kunnat tänka mig fem.

Men det blir liksom inget barn. Det är ledsamt. en gång i månaden är jag väldigt ledsen till och med. Men jag är också så himla glad. Jag är glad för min bebis. Jag är överlycklig för honom faktiskt. Han är allt jag drömde om. 

 

oavsett.

 

 

Så vill jag skapa mer tid för det som är viktigt. Fina samtal över varma kaffekoppar till exempel.

 

 

 

 

 

Du måste vara stark händer det att människor säger till mig

 

Och jag tänker på allt som har hänt

-kanske

Jag är stark

 

Ja, det är väl så

Jag är väl stark jag

 

Starka människor dom böjs inte

Dom bryts

 

Och brister

 

 

.

 

Vide, min älskade lilla Videung. När du lägger huvudet mot mitt lår, när du tar min hand, när du sträcker dina armar upp mot mig och när du pussas med öppen mun. När du finns till i den här världen. 

 

 

 

 

 

 

Alldeles för många gånger har det funnits telefoner med jävligt otäckt innehåll. Oskyldiga fraser som borde vara fyllda med skuld. Med samvete. Men istället - "The handmaids tale, den borde du se. Den är riktigt bra".

Så fint att du tipsade om den. Min absoluta favoritserie och vi såg vartenda avsnitt tillsammans.

Jag mår illa i hela kroppen och det krampar till i magen. Det svartnar till för en sekund och jag faller.

 

Jag blundar.

 

Nästa gång jag öppnar ögonen så ser jag dig  på ett helt annat sätt.

 

 

 

 

Jag minns nästan inte längre hur det var att inte ha en bebis att komma hem till. Att visa honom att jag alltid kommer hem igen. Hem till honom. Hela hans kropp spritter liksom av lycka när jag varit borta någon timme och han gosar in sig i mig på ett sätt som jag inte upplevt med någon. Han är 11 månader och det är så himla mysigt att hänga tillsammans med honom (oftast).

 

Svårt att förklara, jag är inte lyckligare i mitt liv nu. Men jag är lycklig med honom. Jag kan inte vara sur på honom mer än någon minut och jag blir glad av hans glädje. Men jag tycker att det är sorgligt att jag inte bara kan typ gå ut och ta en promenad och drömma om saker som jag gjorde förr. Att sitta på ett fik flera timmar utan att jag faktiskt alls behövde komma hem. Det kanske inte är sorgligt men det är något jag saknar. Att aldrig riktigt hinna ta relationen på allvar är också en sak som inte hinns med/prioriteras. Vill en vara dökär igen? Jag är kär i min bebis.

 

Döden slår mig ofta men jag skjuter ifrån mig den. Blinkar hårt och sväljer flera gånger.

 

Jag känner mycket kärlek men vet inte hur levande jag känner mig egentligen.

Så jg går ut och springer, fyller lungorna med luft, kisar mot gatlamporna och låter regnet piska mig i ansiktet.

 

 

 

 

Jag är trött. Tänker att jag ska gå och lägga mig tidigt. Barnet har sovit sedan 19 00. Ligger i sängen klockan tio, lyssnar på podd. Precis när jag somnar in hör jag gnyenden från Vides rum. Det går över till skrik och Erik sitter med honom på bollen. Lillis kan inte sova. Jag går in och tar upp honom i min famn och han somnar på min axel direlr. Försöker försiktigt lägga ner honom i hans säng men då börjar han stor gråta direkt. Tar upp honom och han goosar in sig i min nacke. Vi går allihop in till vår stora säng. Erik tar honom men då blir han panikledsen så jag lägger honom hos mig och han håller om min nacke med sina små gulliga händdr och somnar direkt, alldeles lugn intill mig. Andetag mot andetag. Jag älskar den här bebisen så himla mycket. Jag hör att Erik somnar. Snarkar lite lätt. Önskar så att jag bara också kunde sova här med min familj. Efter en timme ger jag upp. Vi bygger en kuddmur, erik och Vide ligger kvar. Jag sitter nu i soffan och ska äntligen få lägga mig här och sova några timmar. Det spelade visst ingen roll att jag gick och la mig klockan tio idag. Nu är klockan snart halv ett och jag har fortfarande inte somnat. Imorgon vid sex-halv sju börjar det om igen.

 

 

 

 

Varje kväll innan jag går och lägger mig går jag in i hans rum och lyser försiktigt med mobilen ner i spjälsängen. Där ligger den där lilla lilla kroppen och tar små små andetag. Den lilla kroppen som jag hade i min. De små hickningarna jag kände var Vides, de bestämda sparkarna jag kände var Vides, det hjärtat jag hörde picka var Vides. Ibland lägger jag en hand på honom i mörkret för att få känna hans varma kropp mot min. Vide, du är här nu. Hos oss. Precis som det skulle vara.

 

 

 

 

Det är verkligen så jävla svårt. Jag är så jävla pollenallergisk. Jag måste boka tid för det på vårdcentralen. Jag har en tid hos gynekologen om 3 veckor. jag borde kolla upp mina födelsemärken. Jag ska till bvc om två veckor. Jag måste maila min chef. Jag ska gå och lämna nyckeln till städet av lägenheten imorgon. Jag åker till Gotland om en vecka. Vide vaknar om 6 timmar. Jag måste skruva ihop den nya byrån. Jag måste packa upp allt i den nya lägenheten. Jag måste byta blöjor, söva barn och ge massor av kärlek. Jag vill så himla gärna hänga med min bästa vän och dricka vin. Jag vill bli full och dansa med någon på ett dansgolv. Jag vill lyssna på hög musik. Jag vill sova med min bebis alldeles nära. Jag vill dricka kaffe och skriva i min anteckningsbok. Jag vill att min kille kryper när mig på natten. Jag önskar att mamma ringde mig oftare. Jag vill springa en mil. Jag vill inte dö. Jag vill älska. Jag vill vara nära. Jag vill vara själv. Jag vill prata. Jag vill förstå. Så lite tid i livet. Jag vill vara säker. Jag vill känna. Måste känna. Behöver känna. Något.

 

 

När man bara vill gråta mest hela tiden. Jag vill ha mer tid att gråta på. Jag vill ha mer tid att tänka på. 

klockan är tjugo över tolv i ett helt annat liv. Men jag är vaken och bebisen och pappan sover, Jag kan andas utan att det känns tungt för första gången på nio veckor, eller längre. Skam första delen rullar på TV:n och jag har choklad och ett glas cola här brevid.

Jag smög ut förut och rökte en cigarett och tittade på när regnet smälte bort snön på balkongräcket. Jag kan andas. Jag tar upp mobilen och tittar på bilder på Vide. Jag saknar honom när han sover och det är en sjuk känsla. Men det är också så otroligt skönt att få sitta här i natten och bara vara mig själv. Emma. Emma med allt gammal och allt nytt, med allt som är fantastiskt och med allt som är förjävligt. Jag skulle kunna vara uppe hela natten och skriva. kanske kommer jag att vara det, kanske lägger jag mig här på soffan och sover några timmar tills den lilla bebisen behöver mig igen. Jag har svårt för att andas men jag skulle heller aldrig mer kunna andas utan honom.

Vi har haft en jäkla dålig kväll, försökt amma men han ville inte, kunde inte. snart ska jag sätta mig med pumpen och pumpa ut. Önskar att det hade funkat. längtar tills jag lägger ner det. Det är inte lätt alls. Men vi krigar på.

 

Fan vad allt är så jävla mycket svårare än jag trodde. Jag har ju hört att de pratar om det dåliga samvetet. Jag har tänkt att det behöver en väl inte ha. Men alltså såfort jag gör något själv så gnager det i mig. såfort Erik sitter på pilatesbollen m Vide så känner jag mig stressad och att jag inte kan göra nått annat. Alltså som i att nu är det väl min tur att gunga honom igen, nu måste jag dra mitt strå till stacken. Det ligger såklart hos mig, eller hos världen. Jag vet att han har det bra i alla andra famnar än min, mer att jag liksom hela tiden känner att jag måste skynda mig. skynda mig läsa klart bloggarna, skynda mig att duscha, skynda mig att gå på promenad, skynda mig att vara på stan. Det är hemskt. Jag tror att jag innerst inne är stressad hela tiden. Det är inte så att jag inte gör alla dom här sakerna, det gör jag. jag har egentid varje dag, men det är inte så gött som jag hoppas på varje gång. Idag när jag var ute och gick trodde jag att jag skulle få en hjärtinfarkt. det högg till i mitten på bröstet och jag var tvungen att stanna. fortsatte gå med små steg för att inte röra överkroppen. Det gick över. Jag kom ner till götaplatsen och köpte mig m&m oh en redbull och gick vidare i mörkret med hanna och amanda i hörlurarna. skyndade mig hem igen och lyssnade noga i trappuppgången för att höra ifall det kom skrik ifrån lägenheten. det gjorde det inte.

 

Jag vill bara bli lugn. jag minns att jag en gång eller många gånger i livet varit rätt harmonisk. Den här nya känslan är inte så angenäm. Och ingen kan riktigt hjälpa mig. Det konstiga är att även fast kroppen känns som att den mår riktigt dåligt så känner jag mig samtidigt också väldigt lycklig. såfort Vide ler mot mig så smälter jag ner till en våtfläck och all hans skrik bleknar bort på två röda, eller när jag ser hans små små händer hålla om flaskan när han klunkar i sig mjölken - alltså dom där små fina mjuka händerna som försöker hitta rätt i världen. Jag älskar honom på riktigt nu och det är så jävla jävla fint.

 

 

 

Vet inte om jag orkar skriva så utförligt, vet inte vad jag minns heller om jag ska vara helt ärlig men något ska jag väl få ner. På onsdagen 2 dagar över tiden var jag hos barnmorskan. hon kände ifall huvudet var fixterat men det var det inte. jag var så trött på att gå till barnmorskan vid det här laget. Däremot kändes det såklart skönt att göra något för att få dagarna att gå. Jag var helt säker på att jag skulle gå över tiden två veckor och att de sedan skulle få sätta igång mig. jag var också helt säker på att barnet inte skulle kunna komma ut och att de skulle ehöva dra ut det med sugklocka och att jag skulle spricka från ystad till haparanda och få stora förlossningsskador. Det var helt ärligt min ingång till förlossningen. jag var alltså dörädd. Jag trodde inte heller att jag skulle kunna hantera smärtan och att jag skulle ligga på nått golv och skrika att de skulle hjälpa mig, att jag inte skulle orka men att alla skulle tvinga mig att föda iaf. Hos barnmorskan fick jag med mig några papper om en studie där man fick vara med om man gick över tiden och då de kunde sätta igång förlossningen en vecka tidigare istället för två som är det normala. Jag och Erik kom hem och jag läste igenom papprena och mailade hon som hade hand om studien för att få vara med. jag var livrädd. jag ville ju inte ha en igångsättning men visste (i mitt huvud) att det skulle bli så iaf så då var det bättre att få möjlighet att få den en vecka tidigare. Jag grät hela den eftermiddagen. så rädd, så hormonell och ja allt kändes så jävla jobbigt. Fredrik kom på besök och vi fikade alla tre. Det kändes lite bättre när kvällen kom. Fredrik gick hem och jag och erik kollade på nått program och klockan var kanske åtta och så sitter jag i min fotölj och känner att jag måste kissa (på nått sätt förstår jag att det är vattnet som går), kutar till toan och där rinner det ganska mycket vatten och jag blir så jävla nervös och glad på nått sätt. alltså VATTNET gick. det är typ 1 av tio som får uppleva det så jag tyckte ändå det kändes kul. samlar mig en stund på toan och går ut till Erik och säger att, jag tror att vattnet har gått. Jag ringer in till förlossningen och säger det, jag känner inga värkar. förlossningen säger att vi ska åka in. Erik börjar springa omkring och packa saker osm vi ska ha med om det blir förlossning inatt. jag skakar så mycket att jag knappt kan stå på benen. så nervös och ganska mycket panik. Jag kan inte föda nu. Skakningarna i benen vill inte lägga sig och erik ber mig sitta och vänta och lugna mig medans han packar klart. vi kommer iväg ganksa fort. Det enda jag kan tänka är att jag inte vill sova på sjukhuset nu. Jag vill vara hemma.

 

Väl på förlossningen så får vi ett rum och jag blir uppkopplad på ctg för att kolla barnets hjärtljud. mina ben skakar okontrollerat hela tiden när jag ligger i sängen. Jag och Erik är dock väldigt glada här. Det känns bra, det känns som nått är på gång och jag har ju inget ont. när ctg kurvan är klart efetr 40 minuter så kommer en barnmorska in och ska undersöka om vattnet har gått. jag hatar gynundersökningar men lägger mig i stolken och hon kör in nått kallt instrument och splash säger det så får hon massa vatten på sig. Ja vattnet hade absollut gått kunde hon konstatera. Hon berättar att vi får åka hem igen och se vad som händer, om inte värkarna kommer igång så kommer jag bli igångsatt senast lördag då de är infektionsrisk då vattnen har gått. Vi åker hem. alltså det här var nog bästa sättet för mig som en förlossning kunde börja på. jag fick ett exakt datum, jag hann komma hem och landa, vi fick sova hemma och ja det kändes bra på nått sätt. fast nervöst såklart.

 

På torsdagen och fredagen fick vi åka till östra för att kolla ctg kurvan, jag hade förvärkar båda dagarna som kom och gick men som stegrades under fredagkvällen. vi beställde pizza och tittadepå idol och klockade värkarna. jag kunde inte äta och de gjorde rätt ont men de var inte så täta, eller kanske 2 på tio minuter (man ska ha 3 för att få komma in) när idol var slut vid 11 hade jag väldigt ont, erik frågade om vi skulle försöka sova då vi skulle infinna oss på mökndals sjukhus kl 7 dagen därpå för att föda barn. Jag kände att vi absolut inte kan lägga oss nu, jag kan inte sova. juste jag hade ringt in till förlossningen vid nio och sagt att jag hade börjat få ont men hon sa att vi skulle avvakta. Jag ringde in igen vid 11 och grät i telefonen och dom sa att vi var välkomna. Vi tog med bb-väskan och nu förstod vi att det var allvar. förmodligen skulle vi få stanna och intekomma hem förrän vi hade fått vårat barn. Jag använde mig av värmekuddar hemma som erik fick trycka i ryggslutet på mig, även tensapparat hade jag i början.

 

Vi kom in på förlossningen och fick ett rum och blev uppkopplade till ctg. träffade världens finaste barnmorksa som underöskte mig och såg att jag hade kraftiga värkar men att jag bara var öppen typ 1,5 centimeter. Hon sa att vi fick stanna på sjukhuset efetrsom jag ändå skulle sättas igång imorgonbitti, hon frågade om jag ville ha typ nått att sova på och nått som gjorde att värkarna avtog så jag kunde sova. jag var tveksam men sa sedan ja. Erik fick en säng brevid min och klockan hade nu hunnit bli typ halv 3 på natten. jag fick sprutan och jag somnade några timmar och värkarna avtog. det var så otroligt skönt när det slutade göra ont. Det kändes som kraftiga menssmärtor men ja, de tog en som en våg typ så jag ville typ hålla i nått och hålla andan. på morgonen försökte vi äta frukost men jag hade så ont så jag spydde i flera spypåsar och fick inte i mig något. kl 10.00 fick vi ett rum och de undersökte mig och jag var nog öppen typ 4-5 centimeter. Jag fick prova lustgasen och den var så jävla skön och hjlpte verkligen. speciellt i början. sen minns jag ärligt talat inte så mycket av förloppet. det hela gick ganska fort on jag tror jag var fullt öppen när klockan var 14-15. men bebisen ville inte komma ner så ja det tog ju typ två timmar tills han var ute och då kändes det som jag hade krystvärkar jättelänge. Erik fick trycka det hårdaste han kunde i min svank varje gång det kom en värk och jag drog in det hårdaste jag kunde av lustgasen varje ång. Jag var helt väck. i slutet på förlossningen har jag dock ganska klara minnen då jag var tvungen att lyssna på barnmorskan för att fatta vad jag skulle göra. jag tryckte på men det kändes som att jag inte orkade. rystvärkarna höll liksom inte i sig så jag bara la av och orkade inte hela tiden. jag sa det också till dom och de frtsatte hjälpa mig. tillslut fick jag hålla i en handduk som barnmorskan spände för att kunna trycka på. tillslut kände jag att bebisen hade kommit ner och den där brinnande smärtan som alla hade beskrivet infann sig. den gjorde ont men en helt annan smärta än värkarna så den var lättare att ta. jag höll mest ut, typ ja det brinner där nere men snart så är det kanske över. Barnmorskan sa vad jag skulle göra och sa till när jag ksulle ta det lugnt och när jag skulle tryckka på och tillslut så kom han . 16.51 närmare bestämt. det var helt mörkt utanför fönstrena, det snöade och regnade och även inne på rummet var belysningen rätt dov. Han skrek inte när han kom ut men jag kände mig inte orolig. han hostade lite och de torkade honom och lade honom på mitt bröst och han andades. Jag kände inte så mycket, jag kände mest att shit det är över, det är klart. Sen skulle jag få ut moderkakan ganska direkt och jag tryckte på och den kom ut. Dock slutade det inte blöda så de fick trycka på miin mage många gånger och det var obehagligt, men mest var jag orolig att det inte skulle sluta blöda. men det gjorde det till slut. Jag hade inte spruckit någonting trots att en nästan 4 kg tung bebis hade pressats ut mellan mina ben. Det kändes helt otroligt och så himla sjukt i och med vad jag hade trott skulle ske. jag sa till barnmorskan och undersköterskan att jag hade trott att allting skulle bli en katastrof och tack så himla mycket för att det inte blev som jag trodde. Vi låg kvar på förlossningen till kanske 12 på natten och sedan fick jag åka rullstol ner på BB. på BB stannade vi två nätter.

 

Tiden på BB var helt sjuk. jag grät så mycket. jag och Erik bråkade så mycket. Vi var så ledsna och ja det var så himla konstigt. Jag var ledsen för att jag kände mig helt övergiven. Här hade jag fött ut ett barn, vlket är det värsta och sjukaste jag har varit med om men det var liksom helt normalt på BB. Vi var tvugna att ta hand om den här lilla bebisen och jag kände mig helt trasig och ensam och övergiven. samtidigt så känner jag att den tiden var oerhört fin. alltså barnmorskan som tog hand om Vide några timmar på natten för att vi skulle få sova. mjölken hade inte runnit till så Vide var så ledsen andra dygnet. och ja allt var så skört. jag var så skör, men jag tycker att det är en av de finaste tiderna i mitt liv också. jag kände så otrligt mycket. Svårt att förklara.

Min bästa kompis kom med en så fin skötväska och massa grejjer som vi inte hade tänkt på att köpa. det var så himla fint att se henne när jag kom gående, långsamt och försiktigt då jag hade ganska ont med mitt lilla barn. och han i hennes famn.Min bästa person som håller i mitt lilla knyte som vi inte ens kände då. Hon som stått vid min sida hela den överjävliga graviditeten. Hennes armar runt mig, som så många gånger förr när jag behövt just det.

 

sen kom vi hem. Jag grät nästan konstant i 5 dagar och jag älskade det. Aldrig förr har mina känslor varit så starka. för allt, för inget, för livet.

 

Och nu har det gått nio veckor sedan Vide föddes och jag är redan nostalgisk över det. Jag dör lite inombords att det är över. att jag aldrig mer kommer vara den där lilla sparven för första gången på BB. att jag aldrig mer kommer ha Vide i min mage. att jag aldrig mer kommer fantisera om vem han är. att det aldrig mer kommer vara den 5 november 2016 när han låg alldelse nykläckt i min famn, erik satt i fotöljen brevid och skrev sms till våra familjer och vänner och jag tittade ut i den mörka höstnatten och tiden stod helt stilla.

 

 

 

 

 

Att

vänta

på

något. Jag är så dålig på att vänta. Att leva i nått ingemansland där man inte kan ta ett enda beslut. Jag kan inte tänka på framtiden för jag har liksom inte en aning om hur den kommer att kännas. Återigen väntan. Det känns inte som att jag bestämmer något i mitt liv just nu (med det sagt så menar jag inte att det är så men känslan är sådan).  Ibland känns det som jag murar in mig i ett hörn, går hemma och väntar, längtar efter något, vill ha saker att göra, vill kunna drömma om att förändra livet. Så deppigt och tråkigt och ensamt emellanåt.

 

Jag vet inte vad jag vill, men kanske att få känna mig lite inspirerad, lite odödlig åtminstone ibland.

 

Men oavsett att det känns såhär nu så kommer jag ihåg att jag verkligen ville ha ett barn. 

Jag visste att jag ville ha ett barn mer än tex tvåsamheten. Att vara gravid har verkligen varit sjukt jobbigt på så många sätt (otroligt häftigt vissa tillfällen såklart) men jag tänker att allt kommer vara värt det när väl Vide finns på utsidan, när vi får kramas, pussas och lära känna varandra. 

 

Saken är den att allt i mitt lv handlar inte om att vara gravid, men allt handlar om att jag vill komma ur det här vakuumet och inte ha hela mitt liv förbestämt.

 

 Graviditeten känns lättare och allt känns liksom inte piss. Tycker att det är mysigt att känna sparkar om kvällarna. 15 veckor kvar. Snart under 100 dagar. Det känns spännande och läskigt.

 

 

Jag tänker lite på mitt liv. på när jag var liten. på hur jag ser på min barndom. Jag skulle beskriva den som ganska lycklig. Eller jag var inte speciellt sorgsen iallafall. Men jag tänker att jag älskade vissa personer ganska mycket och att det också var ganska jobbigt. Jag älskade min storasyster jättemycket när jag var liten. Jag älskade min mormor jättemycket när jag var liten. Jag älskade min bästa kompis jättemycket när jag var liten. Alltså på ett sånt sätt som inte vuxna verkade förstå att ett barn kan göra. Och som jag inte riktigt visste hur jag skulle visa när jag var barn.