jobbet?
Alltså denna ledighet, må den har gjort mig gott. Och ja det har den! Men opeppet jag känner inför mitt jobb just nu, är inte nådig. Alltså jobbet i sig är det verkligen inget fel på. Det är väl mer upplägget. Jag funderar och funderar kring vad jag egentligen vill. Vågar inte riktigt göra det ordentligt heller för då blir det på ett sätt ännu värre, ett steg närmare att behöva göra något. Vilket jag kanske iofs behöver. Ska det här vara året då jag handlar, agerar, vågar? Jag vet inte. Hur mycket ska man göra åt gången är min andra fråga... Och kanske är det bara postdepression nu efter en lång ledighet där en inte har behövt lyfta ett finger om det inte har behövts.
Det är svårt det där med jobb. Ska jobb bara vara jobb, människorna som är där har man jobbmässiga relationer till? På mina tidigare jobb så har det liksom inte varit så, om jag tänker på p4 (visst jag var ung, jobbade där mellan att jag var 18-20 år), men där arbetade jag också mycket som en kompis. Jobbet var ju så basic och det mesta man kunde göra var ju att tjöta och lyssna på musik. Jag dejtade och festade med militärerna och samma sak med den närmsta personalen. vi blev ett gäng. Tänker jag tillbaka på mina sommarjobb ålderdomshem och kyrkogården så hittade jag också en superbra kompisrelation på jobbet. och sedan när jag var 21 och började i butiken så blev de nära vänner och några jag gärna hängde med på fritiden. därav att jag inte haft något jobb med bara jobbmässiga relationer.
Nu har jag betydligt fler relationer eftersom jag har var sin egen relation till varje barn. 15 ändå ganska nära relationer. och två jobbmässiga i arbetslaget och sedan några andra halvdana runt i huset. Vilket typ krånglar till det. Det är olika stämningar att förhålla sig till och när man inte delar varje vardag ihop (alltså med dom andra avdelningarna) så känns det ofta som det är olika typer av stämningar att stämma av med. Det känns liksom ofta komplicerat och jag tycker inte att det ska vara det på ett jobb. Alltså arbetsuppgifter får vara komplicerade, problem kan vara det men inte när det gäller allas olika humör, inbördes relationer och arbetsbördor osv. plus att mitt arbetslag inte riktigt funkar till råga på allt. Och jag vet att det kommer förändras nu. kanske ska jag sitta lugnt i båten och ge det lite tid. jag kan ju försöka bestämma hur jag vill ha det iallafall. Frågan är om det funkar.
Jag tänker att jag kanske ska söka någon tjänst på en enavdelning. Finns ju olika typer av kooperativ. Vet inte om det är min grej men en sak jag skulle uppskatta är att man är ett arbetslag och behöver bara förhålla sig tillvarandra. Det gör det lättare att läsa av humör, dagsform, vad som händer i allas liv osv. Jag vet inte men jag vill ha förståelse för folk och jag vill att folk ska ha det för mig. och det blir svårt när man bara hejar på en kollega en dag och någon kanske man inte ens ser, för att sedan "låtsas" ha ett gemensamt hus osv. äh jag vet inte. ibland känns det bara som jag är på helt fel plats (och ibland helt rätt såklart).
Lite tänker jag att jag också håller ut för att få söka till specialpedagog programmet. Jag skulle tycka att det var en sådan fet ynnest att få plugga igen, med andra som också vill läsa till det. Jag tror att jobbet skulle vara svårt men också utvecklande och på något sätt självständigt. att bidra med sin kompetens till andra pedagoger, studera vissa barn, lägga upp strategier och planer, att samtala på bra sätt och att inte vara stationerad på något ställe hela tiden. omväxlande. och säkert slitigt men på ett annat sätt. Det känns som jag skulle få utlopp för att tänka och verkligen försöka hitta bra lösningar för specifika grupper/barn. Oavsett så är det något jag vill läsa till pga verkar så intressant!!
