Lonito

 

Alldeles för många gånger har det funnits telefoner med jävligt otäckt innehåll. Oskyldiga fraser som borde vara fyllda med skuld. Med samvete. Men istället - "The handmaids tale, den borde du se. Den är riktigt bra".

Så fint att du tipsade om den. Min absoluta favoritserie och vi såg vartenda avsnitt tillsammans.

Jag mår illa i hela kroppen och det krampar till i magen. Det svartnar till för en sekund och jag faller.

 

Jag blundar.

 

Nästa gång jag öppnar ögonen så ser jag dig  på ett helt annat sätt.

 

 

 

 

Jag minns nästan inte längre hur det var att inte ha en bebis att komma hem till. Att visa honom att jag alltid kommer hem igen. Hem till honom. Hela hans kropp spritter liksom av lycka när jag varit borta någon timme och han gosar in sig i mig på ett sätt som jag inte upplevt med någon. Han är 11 månader och det är så himla mysigt att hänga tillsammans med honom (oftast).

 

Svårt att förklara, jag är inte lyckligare i mitt liv nu. Men jag är lycklig med honom. Jag kan inte vara sur på honom mer än någon minut och jag blir glad av hans glädje. Men jag tycker att det är sorgligt att jag inte bara kan typ gå ut och ta en promenad och drömma om saker som jag gjorde förr. Att sitta på ett fik flera timmar utan att jag faktiskt alls behövde komma hem. Det kanske inte är sorgligt men det är något jag saknar. Att aldrig riktigt hinna ta relationen på allvar är också en sak som inte hinns med/prioriteras. Vill en vara dökär igen? Jag är kär i min bebis.

 

Döden slår mig ofta men jag skjuter ifrån mig den. Blinkar hårt och sväljer flera gånger.

 

Jag känner mycket kärlek men vet inte hur levande jag känner mig egentligen.

Så jg går ut och springer, fyller lungorna med luft, kisar mot gatlamporna och låter regnet piska mig i ansiktet.