Lonito

och sentimentaliteten (säger man så?) kommer över mig när jag hör denna Emma låten.

jag trodde alrig livet var så svårt, jag trodde aldrig hjärtat var så hårt i människor som älskade varandra. jag trodde på att drömmen den var sann, nu står jag här och okrar inte mer, nu undrar jag om gud hör när jag ber, för alla mina ord har tagt slut och det känns som allt mitt hopp har tagit slut. Och alla mina tårar. Vem kan älska mig och se, se mig som jag är? kan älska nu och här, för den jag är. Och vem kan älska och förstå, att tiden börjat gå. att allting måste ordna sig. Vem kan älska mig? Och när jag ser den värld vi lever i, ett litet barn som ropa innuti, för alla har vi röster av behov. En längtan efter att bli älskad och betrodd. jag trodde att du kände mig så väl, men jag har mycket mera i min själ. men allting som du inte kunnat se, för kärlen måste våga ge. Jag ropar ut i natten. Vem kan älska mig och se, se mig som jag är? kan älska nu och här. Vem kan älska och förstå, att tiden börjat gå. Att allting måste ordna sig. Alla mina tårar som jag har, alla mina frågor som finns kvar, de måste få ett svar och hitta hem igen. Jag väljer tron på framtiden. Och sanningen om vem jag är. Vem kan älska mig och se, se mig som jag är?  Vem kan älska?

Lite för löjlig, men ack så vacker :)

Allting det där jobbiga går ju bättre nu, det finns ju svart på vitt i mitt lilla block. Men har det gjort mig starkare alla dom gångerna jag känner mig svag? Joo kanske, eller nu stuntar jag i att det känns jobbigt. Eller jag tar inte bort de med nått annat iaf. Det får finnas där när det väl kommer. Men ska det inte vara att man slipper känna det där jobbiga också? eller ska det bara vara så att man lär sig att acceptera det, men att det ändå är så jävla svårt?



Det bor en ängel i mitt rum, hon har sitt bo ovanför mitt huvud. hon gör mig lugn och hon viskar till mig, allt det jag säger dig. Det bor en annan i min kropp, hon har den vackraste av själar, hon är kärlek och ork, och hon berättar för mig hur mycket jag älskar dig. Det bor en ande vid min fot som blåser värme över huden, det kittlar och du såg att jag log, när hon andas på mig är det för att du ska komma och värma dig. Och här är jag med allt det andra, som gör en människa hel, åh jag hoppas, jag hoppas att du orkar och att i ängeln i rummet.. det är henne du ser.

Jag skulle behöva lite svar. Men dom får man ju inte. Men hur fan ska man hitta dom själv?

Och du, om det var du som gjorde att jag nu känner mig så jävla liten i vissa situationer så hatar jag dig, eller iallafall det. och jag tycker synd om dig, att du inte har kommit någonstanns. och jag tycker synd om henne, men mest om dig. och om mig också tyvärr. men okej, om det nu var ditt fel, hur kan det då sitta kvar nu? och då tvivlar jag en smula på om det är så. Och ibland tror jag tillochmed att det är ni som får mig så himla osäker, men hur kan det vara det? kanske för att ni fortfarande är det där som ni var, men jag inte är det, och inte runt er längre. Och jag hatar mig själv runt er ibland, eller runt vem egentligen? Men det är ju bara mitt fel. Otroligt roligt att så mycekt är ens eget fel, men det är väl bra att man har insikt i det iaf. men ändå. jag undrar hur det kommer bli. Men jag är så rädd för det, så otroligt rädd för att det inte ska vara någon skillnad, eller tänk om det till och med blir sämre? fast kan det det? Jsut nu okrar jag inte tkäna på det här mer, då ösnkar man pyttelite att man var kär. För jag kommerihåg sist, då satt jag verkligen så otroligt ofta och undrade hur min hjärna någonsin kunnat tänka på något annat än just den där personen. Men glömmer ju liksom bort hela sig själv. Det är skumt det där.

Nu ska jag sova och skippa djupheten.