roller är ett jävla påhitt

image5


För roller är nog det värsta jag vet. Varför skapas dom? och framförallt, varför skapas det roller som man egentligen inte alls vill vara i? Och ni som aldrig någonsin har behövt tveka på roller, eller som alltid hamnat rätt från början förstår väl inte ens vad jag pratar om. Ja, jag var en av dom förut. Jag var nöjd. Men framförallt var jag nog bara ung och dum. för jag skulle aldrig ens reflektera över det. Jag kommer ihåg att jag läste lite om det på gymnasiet i Psykologi A, men det rörde mig inte ens i ryggen. Jag trodde att jag hade min roll. Även fast jag inte gillade det så accepterade jag det. Det hade blivit så, och jag trodde inte att det någonsin skulle kunna förändras.

Egentligen vågar jag knappt tro på det nu heller, men hoppet finns där. Och det är nog en lång bit på väg, trots allt. Och viljan av att inte stanna där man inte mår bra. Min roll hos er är kass. Jag är ingenting, precis så känns det. Jag är väl den som alltid finns där men att det nog inte betyder speciellt mycket mer, kanske. Och är det så man vill vara? Det är absolut inte så jag vill vara. för det är så jävla illa. Och det gör mig så himla illa. Av att vara något som kanske inte spelar så stor roll. har jag någonsin varit den personen som inte vill spela roll? Nej, för mig är det lite på liv och död. Och jag vet att det inte är bra, och det ska jag få bort, för man kan inte vara sådan, men nu har det blivit så. men däremot vet jag vad jag söker nu, och jag vet hur jag är. Och man ska inte ta att bli behandad hur som helst bara för att man inte känner att man inte har något annat, och att man är rädd. jag är ju sjukt rädd. Rädd för att det inte ska bli bra, för att det alltid komer kännas så här, rädd för att inte hitta folk som fyller det jag behöver. Är det då kanske jag som är en gnutta sjuk i huvudet och har blivit skadad av att inte duga? Det är jag nog mest rädd för, men däremot så är det ju ingen som säger att det inte går att arbeta bort. för det måste väl gå. Men det sjukaste av allt är att jag inte har kunnat se vad det är som är så fel, för det gör man ju inte när man är mitt inne i något. Man kör bara på och hoppas på det bästa, och man vågar inte riktigt bryta sig ifrån det för tänk om det blir värre? Men tänk om det ähär är det värsta för mig då? Tänk om det är därför allt är som det är? PLUS all skit som jag bär med mig från förut och den ryggsäcken är grymt tung att bära, plus mitt motstånd för att inte vara kvar i det här. Mitt liv är helt sjukt. Det känns lite nu som att jag står utanför min kropp och bara tittar på, jag ser allt vad som händer. Och jag hatar så mycket. Jag hatar hat. Vem vill hata? ELler det kanske inte är det jag gör, men all skit som finns läggs i mig son en enda stor jävla suck. Och jag kan bara sucka åt alltihop. För det är bara piss. Jag vill inte att det ska vara såhär? Tänk om allt bara ska vara sådär som det är här? Hur många gånger använder jag inte orden tänk om? Men sen finns det vissa människor, som jag ser upp till mest på jorden som säger att det inte är det. jag har bara hamnat fel nu. Det är annorlunda, och du kommer för se. Men då blir jag ännu lite mer rädd, och tankar som; tänk om det verkligen inte är jag som duger? eftersom jag inte blir behandlad som jag vill bli behandlad? Att te.x vänskap för mig är så mycket mer än det som finns här. Men tänk då om jag aldrig blir omtyckt på det sättet som jag tycker om människor? det här är endast en liten del av min tankeverksamhet. kanske en stor.

Däremot, när jag tänker lite mer än näsan är kort så har jag väl små insikter. Tillexempelt mitt jobb. Jag tjatar mcyket om mitt jobb, som själva jobbet egentligen är ingenting. man utvecklas ingenting alls just av jobbet, och du behöver inte använda hjärnan för att servera lite mat tillexempelt, Vilket kan vara skönt såklart. Men anledningen till att jag gillar mitt jobb så pass mycket är nog för att jag har kunnat ta den rollen som jag är. Jag är ju bara mig själv. Jag har fått en roll som är värdig, en roll som jag är och som bara speglar mig utan att jag någonsin behöver tänka på att jag kanske sitter tyst lite när alla babblar på som höns. Det känns ingenting i mig där, för det är bara jag. samtidgt som jag verkligen kan prata vitt och brett om mig själv, skrattar mycket, lyssnar mycket och berättar saker. Och en person sa till mig igår att jag alltid var så glad och alltid log, även fast man bara hälsar. Jag sa att han skulle ge sig och underade om han menade ironi. Men han sa att han inte gjorde det, att jag var glad. Och idag sa några andra att jag var så söt och alltid var precis som jag är, och att det var så skönt. Och det är inte det att jag ber om bekräftelse, tror jag och hoppas jag inte. Men det är väl mest det att jag ösnkar att folk kan se mig för mig. Och tycka om migför bara mig, där jag inte behöver vara någon annan. Och när jag väl känner så, så blir det oftast bra. Men det går ju inte att ändra en roll när man redan fått den, eller det är iaf sjukt svårt. jag vet det redan av erfarenhet plus vad jag har läst. Men såklart så tar jag ju det för vad det är. Men det kanske är lättare att göra på ett jobb, för man har inte samma relationer som i verkliga världen? Äh jag bara svamlar, och jag ber inte att någon ska förstå mig, men jag försöker bli lite klokare på mig själv, och inse lite saker. Lyckades väl sådär, men jag har nog kommit en bit iaf. Hoppas jag.

Kommentarer
Postat av: Mallan

Jag sitter och nickar mig förstående genom hela inlägget, och ler. Inte för att det är överdrivet positivt. Men för att det är så klockrent sant. Föreresten måste jag tillägga här att det faktiskt också ÄR jävligt positivt, du blir bara smartare och smartare. För länge länge sedan läste jag en löjlig bok på en semester och jag minns att jag tänkte att det nästan vore skönt att bli missbrukare eller anorektiker eller lämnad ensam, bara för att ha någonting att kämpa mot. Någonting att övervinna. Bara för att ha en utveckling att följa. Anatagligen var jag dum i huvudet, såklart. Men antagligen ansåg jag mig sitta fast i samma skit år efter år också, utan att riktigt förstå, utan att riktigt veta om det. Tänk på att det är som en stor svart sjö som vill dra ner dig till botten och kväva dig. Men tänk också på att du hela vägen har hållt näsan över ytan (eller lyckast få upp den innan syret tagit slut dom gånger du varit under). Men mest av allt: tänk på att när du kliver upp (för det kommer du göra), då kommer du vara bäst i hela världen. Då kommer du komma upp lite bättre, lite smartare, lite mera härdad än du var när du ramlade i. Du kommer vara vinnaren. JAG hatar det ibland, men det är ju du som alltid säger att allt ont har något gott med sig. Det här onda har varit och är och kommer att vara ganska förjävligt, men det här onda kommer ha med sig kanske det hittills bästa goda i hela ditt liv. Utveckling är bra. Du utvecklas hela tiden. Du är bra. Och (som du kanske har hört till ända vid det här laget) för mig duger du inte, för mig hör du till det bästa som finns!

2008-04-17 @ 10:14:31
URL: http://Mejlo.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0