Lonito

En natt där jag  egentligen behöver sova, eller vadå natt förresten? Det är kanske bara kväll. men från en som har varit uppe sedan halv fem i morse så blir ju allt lite framskjutet. Även denna natten. Ibland älskar man ju bara att vara uppe. jag älskar att vara uppe när det känns lite bättre, varför ska man då gå och lägga sig? Gå och lägga mig gör jag ju jämt annars för att komma bort, men då när man väl känner det där lilla fina i sig så vill man ju för allt i världen hålla kvar i det. Och det gör jag nu. Jag håller hårt.

Jag vet att jag är sjukt jävla jobbig, specielt nu. För nu har jag släppt allt det där. jag ger mig. Jag är där nere nu, och det bara är så. men jag har ingen lust att spela med i nått konstigt spel eller någon fasad. Det har egentligen aldrig varit jag. jag är ju bara jag. Jag har allt det där jobbiga just nu, det bor i mig och det sitter fast riktigt hårt den här gången. Men det bara är så. Jag är sån nu. Men den här gången vill jag inte lämna någon och jag vill inte heller bli lämnad och då är det bättre att jag är så ärlig som jag kan vara. Och jag ska verkligen tänka på att inte sitta och klaga på vilket jävla liv man har, när man ibalnd har det så jävla lätt. det har jag iaf lärt mig. Visst säger jag det med en ironisk ton, för det blir ju lite mer distans då. lite lättare för människor att ta, och framförallt för mig att ta. Men jag menar vart enda ord. Jag orkar inte mer. inte egentligen.
 Men nu försöker jag se det så här, att det kanske är som att få barn. När du inte alls egentligen orkar mer och verkligen inte tror att det ska gå, så ger du det där lilla sista och verkligen tar i, för att tillslut komma fram dit du skulle. Och jag är där nu, där när jag egentligen bara skulle kunna stänga in mig i ett mörkt rum och inte öppna den dörren igen. Eller hjälp, är jag där?  Kanske inte riktigt, dörren står nog ifs fortfarande på glänt och en liten stråle ljus sipprar in. Men mina ögon är nog lite rädda för det där ljuset, men jag vet ju att det är dit jag ska. Fan vad jag pratar massa skumt nu, ingen förstår väl kanske. Men det är nog lite klarare för mig.

Men tack för att ni finns där. Även fast ni inte riktigt förstår, för det begär jag inte. eller jag försöker verkligen att inte begära det. men bara att ni orkar, att jag fortfarande är värt nått litet trots att jag är mitt uppe i allt mitt.

Och malin, du är redan min hjälte. mina fingrar står helt still på tangentbordet för det finns inte ens ord som kan förklara vilken människa du är. Och ibland vill jag bara skaka om dig för att få dig att förstå hur mcyket du betyder för mig och alla i din närhet. Det är sjukt att man inte bara kunde få byta ögon med vissa personer för bara ett litet tag, så dom kan få se allt det där som alla andra redan ser. Jag önskar att nästa gång jag kramar dig så åker lite utav den där självkänslan som jag lyckats hålla kvar under den här tiden  ( ifs nästan obefintlig men ändå ) att den åker över till din kropp, så att du kan få känna att du te.x är sjukt bra på att skriva och att jag lätt skulle köpa din första bok, att du kan gå den där sömnadskursen för att du faktsitk kommer på jäkligt smarta ideér som ingen annan skulle komma på och att du faktsitk var grym i syslöjd på helena, att alla dom saker som du bara säger får finnas i ditt huvud och som du nästan viskar till mig för att du tycker det låter så dumt, att dom sakerna är inte alls dumma. Dom är smarta, dom är genomtänkta och dom har en mening. Och dom kommer från dig, oc det är viktigt. DU är viktig. du är älskad !




Nu ska jag bli "jag" så jag kan finnas där för er, alla mina nära.