Lonito

Ja man forsätter väl då i livetsdagliga tecken. Jag satt uppe alldeles för länge igår och läste massa strunt här på nätet, eller det kanske var något som var smart, jag valde ju trots allt att sitta kvar och inte gå och lägga mig. Då har man kanske kommit någon vart. Jag kommer ihåg när jag längtade efter att gå och läga mig för att bara slippa allt. Nu är det nog inte riktigt så. Det är skönt.

Annars så är väl det mesta som vanligt, eller snarare mer grått och ganska stillastående. Har jag någonsin gillat att bara stå still? Nej, för det är inte jag. Men så har jag satt mig i den sitsen att jag bara är här. Det var ju mitt val. Och ibland känns det inte alls dumt, men ikväll känns det alldeles för dumt. Jag tänker att jag är på någon sort platå, för att vara kvar här för att bli någon lite bättre, men det sanna är ju egentligen att det är när man är härifrån som man inser att man är den där lite bättre personen. Här känns det ju nästan som att man inte spelar någon roll alls ibland. För vem bryr sig, egentligen? Och jo, jag vet att folk såklart bryr sig, men. Vad gör man egentligen för nytta här? Jag borde skaffa en hund. Det tänker jag alltid när jag är ensam. För jag är egoistisk när det kommer till sådant, Jag vill ha någon som älskar mig gränslöst. Och den lyckan tror jag att jag kan få genom en hund som alltid finns där, och som alltid viftar på svansen när jag kommer hem. För hur många viftar egentligen på svansen är dom bara ser att jag kommer innan för dörren? Inte är det min mamma och pappa iaf. Eller mamma kanske viftar till lite, ganska mycket. Men inte tillräckligt. Är det någonsin tillräckligt? Jag önskar jag visste bättre.

Jämförelse är nog en ganska vanlig sak i dagens samhälle. Jag jämför alltid. Detta är ju då i många fall negativt. Men varför gör man alltid så mycket som man vet inte är bra? Ibland är man sveriges smartis och ser allt klart och undrar hur man någonsin lät sig själv att vara så puckad, men sen så kommer man till de där andra gångerna som är kanske 98 % och då fattar man ju ingenting längre. Och jag sitter där, lite tyst i ett hörn och känner bara för att klinga i min kaffekopp med skeden och ställa mig upp och bara vräka ur mig hur bra ni har det. Och hur jävla jobbigt jag har det. Men egentligen har jag väl ingen aning alls.Jag känner ju bara mina känslor. Och jag är en sådan som bara kan sitta och prata i timmar om allt, allt som varit och allt som bara finns där i mitt huvud. Och det är ju sjukt att ingen känner mig riktigt,utsida in, eller jo kanske någon. Jag borde nog skaffa mig en bandspelare och bara sätta mig ner och prata med den varje kväll. Det vore något. Men jag skriver ju  nu istället, och det kanske har lite samma effekt. Tänk om jag aldrig hittar det jag letar efter? Jag är nog otroligt rädd kanske, men varför ska man vara rädd? Rädsla kan inte vara någon bra känsla. 

Det är ett timglas som bara rinner,
det finns inget att förstå.
När himlen är blod röd och brinner,
är det natten som tränger sig på.
och jag drömmer så konstigt igen.
anna håll mig hårt.
för jag skaka rav alldenna menisnglöshet,

jag förstår bara det som är vårt.  
Anna, nu tänder dom gatu belysningen,
bussarna åker sitt varv. jag letar efter rispor i yen,
en spricxka ett hål en skarv
det måste komma nåt bra ur allt, det måste växa någonting under alla
lister, alla bingon, alla tävlingar, alla steg till baka.

res mig upp, ge mig lust att häng på.
jag ska värna dig anna, jag ska lyssna och förstå.
för trots all tomhet , trots det timmglas som sliter i oss,
ska vi hitta en väg ändå, så ska vi hitta en plats ändå,
hitta ett hem vi två.

Lite offerkofta på mig i den här bloggen, men var annars ska man få ut det?
Ska jag vara helt ärlig så är det inte så här det känns hela tiden. Men när det känns så, så känns det.

.

Jag tror, eller jag vet att det är bra att jag har mycket tid för mig själv. jag skulle ju aldrig reflektera så mycket annars. Och jag har kommit fram till att det är bra. Men man kan ju bli lite trött på sig sjäv då och då. Och bara längta till att vara nykär tillexempel, då allt är en dans på rosa moln. yeah right. Men man kan ju måla upp det med den bilden iaf. Känns lite bättre, eller ibland känns det förresten sämre då, för då saknar man nått man inte har. Jag vet ju hur mycket trubbel det blir, men sen så väljer ju alla människor runt en det iaf, så det måste ju betyda att det är snäppet bättre. Eller vem vet. jag har nog ingen aning alls verkar det ju som.

Men det är nog kanske inte så många som skulle palla mig. Eller oj vad det lät hårt. Det är klart man gör, men jag vill ge av hela mig till den där speciella honom som jag vill ska vara mannen i mitt liv. Och han ska få lära känna varenda millimeter av mig, för det är ju det jag vill utav honom. Jag har nog höga kriterier när det gäller allt det där som man ska ha på insidan, men varför ska man inte ha det? Man får ju faktiskt tänka på att man själv är ju faktiskt den som man älskar hela livet, och då är man ju värd inget annat än det bästa. Och det är faktiskt sant. Sedan så får ju folk såklart ha brister, men jag tror mycket på det här med värderingar. Jag vill ha likadana värderingar, annars blir det nog svårt. Jag är och kommer alltid vara en kärlekstörstande människa. Men det är ju det absolut vackraste i livet, så det är kanske inte så konstigt :)

Den här texten är så otroligt fin, och är du otroligtkär så stämmer den alltid in

Alla letar efter det där speciella, en sak som gör att allt blir helt.
Du hittar det på de konstigaste platser. Platser som du aldrig trodde att det kunde vara.
Några hittar det i sina barns ansikten. Några hittar det i sin älskades ögon.
Vem kan förneka glädjen det ger, när du hittar den där speciella känslan.
Du flyger utan vingar.
Några hittar det tillsammans varje morgon
Några i deras ensamhet varje natt
Du hittar det i andras arbete
En enkel replik kan få dig att skratta eller gråta
Du hittar det i den djupaste vänskap
Den typen som du vårdar hela livet
Och när du vet hur mycket det betyder, så har du hittat det.
Så omöjligt som det än ser ut, så måste du kämpa för varje dröm.
För vem är det som vet, vilken du släpper som hade gjort dig hel?

För mig är det att vakna upp brevid dig, och att se soluppgången i ditt ansikte.
Att veta att jag kan säga att jag älskar dig, närsomhelst.
Det är små saker, som bara jag vet. Det är dom här sakerna som gör att du är min.
Och det känns som att flyga utan vingar, för du är min speciella sak.
Som gör att jag kan flyga utan vingar.
Och du är det stället där mitt liv börjar, och du får vara där det slutar.

Det här är ju då min tolkning av den. Men det är nått med den här texten som inger hopp :)