Lonito

Frågan är hur man ska beskriva sig själv. Jag känns nog ganksa obeskrivlig, eller iaf näst intill. Men det är väl lika bra att försöka så gott det nu går. Jag tror att jag är i mina bästa år ( frågan är om man inte säger det varje år ) , fast tur är väl det :) . Jag bor fortfarande kvar i min lilla håla till hemstad, vilket jag inte planerar att göra för resten av livet. Utan ska stanna här i något halvår för att sedan flytta till Göteborg och prova på det "vilda"/fattiga studentlivet.

Just nu jobbar jag, och jag trivs med det. Man får pengar, träffar folk och får lite rutin på livet. Men det ska även bli ganska roligt att sätta sig i skolbänken igen, men denna gången för att läsa till något som man verkligen vill bli och något som intresserar en. När man valde till gymnasiet var man ju fortfarande ung och dum, nu är jag iallafall lite äldre och förhoppningsvis inte lika dum, eller rättare sagt inte lika förvirrad. Fast där ljög jag nog, jag känner mig nästan mer förvirrad nu än någonsin. Men det kanske ska vara så när man försöker hitta rätt i livet, och välja dom smarta vägarna. Innan har man bara kunnat glida med på något sätt, men helt plötsligt blev allt så allvarligt. Att ha gått från tider då man planerade sina sommarlov, och det största problemet var att hitta ett sommarjobb eftersom man inte fick studiebidrag under två månader, till att fundera på vilket yrke man ska ha de kommande 10 åren eller om den här killen verkligen är han som man vill spendera resten av livet med. Hur gick det så fort?

Ajja, nu är man iallafall här och jag vet att jag vill ta till vara på tiden, och göra det bästa med den. Men ibland blir man ju bara så trött på allt. Det känns som att man lever i någon bubbla och allt bara rullar på runt omkring en, man lyssnar och nickar men man orkar inte riktigt höra om den där killen som x gick hem med, och han har förövrigt redan varit med ungefär halva stan. Men vad spelar det för roll här? Det är typ det livet går ut på här på helgerna, hitta någon ute på krogen som du drar med dig hem, ni har pinsamt fyllesex och dagen efter åmar du dig över en bakispizza, hur du kunde ta hem honom?! Och nu kommer ju alla veta om det. Ni är säkert redan med på en bild på hemsidan från utestället där ni sitter och grovhånglar i en soffa, och på nästa bild hånlgar han med din poolare. Men vad gör det? Du lovar att du aldrig mer ska bli så full. Sedan kommer helgen igen, och du har ju faktiskt köpt en ny klänning som du bara måste använda, och dom där ölen som du faktiskt har kvar sedan förra helgen kan ju inte bara stå där. Och vi korkar upp. Helt seriöst, hur sjukt det än låter så är det nästan så.

Eller så har man problem med sitt livskärlek som inte säger alla dom där sakerna som du så gärna vill höra, eller så glömmer han skriva puss i ett sms och det är ju typ som han har gjort slut, eller hur? Man gråter lite i sin säng till lite deppmusik och tycker synd om sig själv, äter extra mycket godis och tittar sig i spegeln och tänker tyst för sig själv; inte konstig att han inte vill vara med mig så som jag ser ut, jag måste minst ha gått upp fem kilo sedan jag åt den där godispåsen. Ens mamma knackar sådär försiktigt som bara hon kan, frågar lite tyst om hon får komma in. Det får hon, men innan torkar du bort det patetiska och mumlar något om att du har fått pollenallergi. Jag kommer fortfarande ihåg hur det var, att vara blind och kär. Nästa gång hoppas jag på att jag slipper synproblemen och bara får vara kär, och framför allt, vara mig själv. 

Allvarligt talat, hur ser jag ut eller? Det är väl en utav de vanligaste frågorna jag hör runt mig, eller från mig själv. På delad första plats ligger nog, Vad har jag för liv eller? Och ibland undar jag faktikst. Men har jag då inte valt det själv? Och det får jag nog säga att jag har gjort. man kan inte bara skylla på omständigheter, för det är fegt. Och jag vill aldrig mer vara feg. Men när är man nöjd? Blir man någonsin nöjd? Eller ligger det i människas natur att vara sökare? jag vill vara nöjd med mig själv, men när man har så många runt sig, som enligt mig är bland det vackraste jag vet men dom fortsätter att trycka ner sig själva, så funkar det ju inte riktigt. Jag blir så otroligt ledsen, för jag önskar bara att man fick duga som man är. Men vissa uppvisar hela tiden motsättningarna. Är du smal, så är du ju snyggare. Det är vad ni säger, utan att öppna munnen. Så mycket syns det. hur kan det vara så? Och jag säger det ju lika mycket själv, men kanske för att jag har blivit matad med det ett tag nu. Det kankse ni också har, men jag tycker synd om oss. Ta tag i mig och skaka mig så hårt så att jag känner det, säg att jag har fel. Jag vill ha fel.

Men ofta så glittrat ju världen till för mig med. Det är inte som det var förr, jag är annorlunda nu. Och jag är speciell, det kommer jag alltid vara. Men jag gillar ordet speciell, det har aldrig haft dålig klang i mina öron. Men jag hade bara önskat att man inte skulle behöva försöka så förbannat mycket. Att man någon gång bara kan vara, utan att färgas av allt och alla hela tiden. Men måste hela tiden akta sig för att inte åka dit igen. Och ibland känns det som att jag bara försöker och försöker men det blir aldirg till det där som jag vill, oså ger jag upp. bara sådär. För det är den enkla vägen, att ge upp. Oså blir det lite mörkare än det var innan och jag får försöka ett snäpp mer nästa gång. och det känns inte som att någon förstår, och det kan jag ju inte ens begära. Men kan det inte bara finnas en stor famn till alla som behöver det, som kramar om oss när vi  är där nere på botten nånstanns och som klappar en mjukt över kinden och lovar att det blir bra. ´Önskedrömmande, en utav  mina specialliteter.

Man duger som man är. Försök att tro mig. Av att bara finnas till så räcker det långt. Jag önskar bara att ni kunde se er skönhet med mina ögon.