Lonito

jag toppar väl inte listan på att skriva blogg direkt, är ju inte så fullt aktiv. Men sånt är livet, man kan ju inte göra allt. Idag kom en vän hem från Norge, och det är roligt när vi samlas eftersom det inte händer speciellt ofta längre. Men det är nog så det ska vara när man snart är hela 20 år födda. Jag har nästan blivit gammal, eller nej inte gammal. Men några år på nacken har man ju iaf.  Men det är tur att man hela tiden förändrar synen på åldern.  jag och min syster hade en disskus om det under fikan igår, att när man typ har hunnit bli 20, så tänker man : aa men vafan, jag är ju bara tjuog, inte ens 25. då är jag fortfarande ung. Och hon satt det var precis samma för henne, hon är inte ens 30, bara 27. hon är också ung. Och sådär fortsätter det nästan hela livet, tills man väl blivit runt 80 om man blir så gammal. Eller förrestn, man kanske fortsätter säga så då med. men det känns skönt tycker jag.

Jag sitter och lyssnar på 14 års-musiken <B>Yellowcard</B> Men det har nog alltid varit lite min musik. :)


Idag var jag och provad jeans, ett par vita. jag har en outfitt uppmålad i huvudet som en dag kommer vara så jävla snygg, inte nu men nångång kanske. Men byxorna var ganska fina iaf. Och innan jag skulle prova dem så var jag ju tvungen att ta av mig de byxorna jag redan hade på mig, oså tog jag av mig sådär klumpigt som när man inte riktigt orkar utan man stampar med ena benet för att kränga av sig dom o ställer sig på ena byxbenet som man redan vänt utochin för att göra lika dant på andra. jag gjorde även samma procedur när jag skulle få av mig dom vita jeansen. Osen står man där och har två byxor att vända tillbaka så att dom är rätt. Vilket blir mycket jobbigare. man hade ju lika gärna bara kunnat ta av sig dom på ett sätt som ifs visst innehåller att man måste böja sig men det blir ju lättare i längden. Okej, jag vet att jag snöar in mig nu men det jag ville komma till var att jag är en sådan människa som gör på det där sättet som känns enklast för stunden men sedan i längden så står man där med ett värre utgångsläge än innan. Och så gör jag med mycket, inte bara med mina byxor.

Jag har verkligen kommit på att jag är en människa som måste aktivera mig. Jag har alltid "ogillat" folk (eller inte folk men själva grejen att typ bara ligga och sova bort en hel dag) , jag hatar att inte ha nått att göra på en dag, det ger mig lite smått ångest iaf ibalnd. Och nu menar jag inte att man måste åka till gbg varje dag eller hitta på nått sånt men bara ta en fika eller gå till banken och ta en promenad. fan vad inte skoj det lät men det kanske är lite svårt att förklara. Därförblir det nog ganska bra att börja plugga, osen jobba med något aktiverande. Sjövde är kanske inte bästa staden för att göra sådär massor med grejjer heller, men det är väl för att man har bott här så länge. idag har jag iaf varit upp med en vän på berget och gått, varit på stan och shoppat och sedan fikat hela kvällen. Det är skönt.

varför kan det inte bara bli vår förresten? Jag vill sitta på uteserveringarna med solglajjer, en cigarett, en latte och bara snacka skit. Eller prata om allt jobbigt och viktigt man måste här i livet. jag skulle kunna sitta dr med nån vän varje kväll under infravärmen, med en filt och bara njuta. Finns det något bättre? Nja det är svårslaget.


Vill ha ett svar, jag vill veta när du är redo
Men är rädd att förlora dig, så om du älskar mig som du säger att du gör kan det inte vara så svårt
Så jag ska tro på dig, jag ska ge dig all den tid som du vill ha
jag finns här för dig, jag ska offra allt, jag ska ge dig allt som du vill ha
jag tror på dig
din kärlek är ett frö som behöver tid att gro

Åh tro på oss
du får vara fri,
ju längre man väntar desto mognare blir smaken på ett vin

Så jag ska tro på dig, jag ska ge dig all den tid som du vill ha
jag finns här för dig

hur ska jag få dig att förstrå, att jag orkar inte längre men jag är här för dig ändå
för jag ska ge dig den tid, den tid det tar


Det är ju tur att man är glad att man är sig själv ibland iaf. Uppskattning till sig själv överöser man ju inte direkt sig med. Men jag och en vän satt idag och tittade ut över rulltrappor och lite människor och samtyckte om att ibland ska man vara glad att man inte lever i det där som känns sådär oviktigt. Visst har man det svårt, väldigt mycket svårt, men man kan iaf uppskatta att vakna och känna att livet bara är till för att levas och att man mår så himla bra. Den känslan, tacksamheten för en bra dag har kanske inte alla kännt, för de bara lever och går på som vanligt. Men jag vet att jag är tacksam för det där lilla. Och när det inte känns sådär jättesvårt och när man inte behöver kämpa precis lika mycket, och när man inte faller tillbaka i gamla spår. Då blir jag stolt över mig själv. Och ingen skulle någonsin tycka att det är något att vara stolt över, men jag vet. jag vet det, vad än alla säger.

Och jag är glad att jag är själv, men det är svårt att vara glad för det. jag lyckas inte så ofta, men när jag lyckas så känns det skönt. Jag vet att jag vill bli bra utan att känna mig beroende av någon. För då blir man aldrig riktgt bra, man bara formas om. Såklart till det bättre många gånger, men inte på samma sätt. Sen så ser man ju verkligen hur det är med nykära personer, alla porblem kretsar kring det, livet är det, allting är det. Jag blir rädd när jag ser det, jag vill inte att det ska vara så. Men sedan blir man ju säkert likadan. man lägger lite av sin lycka i någon annans händer, oså faller man ihop när dom där inte händerna bär en längre. Hur mycket man än inte vill att det ska vara så så blir det ju så. Sådan är kärleken, och det är ju det som är en utav de vackraste sakerna. Man litar så tillfullt på någon att man ger mer och mer av sig själv, tills man har gett allt. Och den där enda personen får precis allting. hela mig. eller dig. Det är hemskt men otroligt fint. Jag älskar att ge av mig själv, jag älskar att dela med mig om vad jag tycker, om mina mål och om vad som verkligen betyder något, och jag älskar att få ta. Få ta av allt det där som bara en person kan dela med just mig. Det är till mig den där människan går till när det är jobbigt, för att vi älskar varandra och vi finner trygghet av att bara vara i varandras närhet. Hur fint är inte det? Sentimental är jag ju inte dålig på att bli iaf ;P, Men det bara är så att kärlek i alla dess former är underbart. punkt slut.

Jag minns det där när jag satt vid hans dator och typ spelade lite dator, för jag skulle slå honom på bubbletrubble. som dessa tävlingsmänniskor vi var. han jobbade och lagade mat i köket. Och när jag satt där så kom han in, tittade lite på mig med ett leende (störde mig, enligt mig :P ) Kom och kramade om mig och sa att han bara älskade att ha mig där, i ett annat rum och veta att jag satt där och att han kunde komma in och pussa på mig om han ville. Men bara själva saken att jag fanns där. Jag tyckte då att det lät ganska knäppt, men såhär i efterhand vet jag vad det var. Frågan är ju varför jag drog upp det, men det är lite det där jag menar med kärlek. Och jag saknar hoom inte och vill inte ha tillbaka det för fem öre.  Det var längesedan nu, vilket är otroligt skönt. och jag har sådan disstans till det så jag kans skriva det här. men just det var kärlek.

på söndag kommer en kär vän hem från London, åh vad jag har saknat henne. men jag vill ha henne här, så vi kan ta våra dagliga fikor som jag aldrig tröttnar på, och hon tröttnar aldrig på att sitta där och höra på mitt tjöt. Och jag skrattar åt våran b-humor. För hon är skön :) Men en vecka så får jag iaf träffa henne. Mycket bättre än ingenting alls.

Näe hejochhå, nu ska jag nog ge mig ut i natten och lyssna på melodifestivalbidrag på min mp3.'

imorrn blir det fika på stan, spinnig, kanske solning, sökning till högskolor och röd-torsdag :)