Lonito

konstig dag igår, men på något sätt har iaf min klump i magen krympt.
Idag ska jag ha världens bästa lördag. Ner på stan och träffa Marika, sen ska jag vara i hennes lägenhet helt själv till imorgon. Jag känner mig nästan som ett barn på julafton för att få bo själv och slippa vara hemma. Jag måste ha en egen lägenhet!

lugn helg är det bästa just nu :)

Råkade komma in på en sida, där två tjejer hade bestämt sig för att göra en bok som heter mat, träning och ångest.
otroligt bra och jag önskar att fom kunde dela ut den boken till alla unga tjejer/killar i skolan.
Jag kände igen mig i alla de 4 olika tjejernas berättälse. sjukt att det känns så vanligt och att de flesta av mina kompisar också skulle känna igen sig. fyfan vad världen kan vara hemsk ibland.

"Tiden gick. Jag började få alltmer dåligt samvete när jag åt godis och annat onyttigt. Jag lovade mig själv att inte utsätta mig för det igen, det bästa vore att helt sluta äta godis för då skulle allt bli mycket bättre. Jag började sätta upp stränga regler för mig själv. Allt så kallat onyttigt gick bort och jag knarkade allt som innehöll färre kalorier än noll. Efter att jag hade ätit fick jag ofta ont i magen. Ångestkänslorna kröp närmare för varje dag som gick. Det var sensommar när det började. Jag tog alla chanser att röra på mig, springa, hoppa. Förbränna det jag hade satt i mig. I skolan slutade jag äta lunch och åt i stället bara sallad. Kompisarna undrade säkert, men de sa inte mycket. Om det var någon som frågade varför jag åt så lite svarade jag bara att jag hade ätit jättemycket till frukost och absolut inte orkade mer till lunch. Och jag tyckte ju inte själv att jag åt så lite, jag åt ju bara lika lite som alla andra. Jag försökte även låta bli att äta mellanmål, även om jag var så trött att benen knappt ville ta ett steg."

"Jag klarar inte det här längre. En jordgubbssmoothie, ja, då kan jag ju ta en macka också. Och har jag tagit en macka kan jag ju lika gärna ta två. Och har jag ätit två mackor kan lite paj inte göra så stor skillnad? Och har jag ätit det, ja, ingen har ju dött av tre mackor. Och nu när jag ändå har ätit så jävla mycket är det lika bra att äta på, så tio mackor till och sedan ett helt paket chokladkex, det gör väl inte så stor skillnad? Sedan inser jag att det visst gör stor skillnad. Jag mår illa, min mage är helt uppsvälld och buktar ut mycket mer än vanligt. Springa till toaletten. Ned på knä och fingrarna i halsen. Mer, mer, mer. Där kommer brödet, mer, mer, hur kan så mycket få plats i min mage? Jag fortsätter och det fortsätter komma helt kolossala mängder ... deg, helt sinnessjukt mycket. Sedan gallan. Jag spolar, gör rent, tvättar av mig, skär mig, svimmar."

"Fem kilometer var ingen träning för mig, sprang jag det ansåg jag inte att jag hade tränat. Åtta kilometer var en lätt träning. Sprang jag över en mil hade jag tränat, men ofta var jag tvungen att styrketräna också för att det skulle räknas som ett träningspass. Jag älskade att stå framför spegeln och styrketräna. Ofta tog jag av mig tröjan och stod i träningstoppen. Jag var fruktansvärt fascinerad av muskler på den tiden. Att se hur de arbetade. Men för att träningen skulle vara riktigt slutförd skulle jag gärna ha gått en promenad också. Ett problem med det här beroendet är att det inte märks. I dagens samhälle är en person som tränar mycket duktig i andras ögon. Det var också det jag fick höra. Beroendet som senare skulle trasa sönder mig uppmuntrades av alla människor runt omkring."

"Jag vaknar på morgonen och tänker: I dag är den dag då jag ätit socker och kolhydrater för sista gången. Jag känner mig målmedveten, tar en snabb titt i kalendern för jag vill vara medveten om när jag slutade så att jag kan säga det sedan, att den dagen slutade jag äta onyttigt. Jag går i väg för att göra några ärenden. När jag kommer ut på stan går jag förbi Pressbyrån. Där får jag en stank av nygräddade kanelbullar i näsan. En tanke föds och jag försöker slå bort den. NEJ, skriker mitt ego. Men tanken är född och besattheten i mig tar över. Jag känner att kontrollen försvinner och i nästa tanke tänker jag att bara en kanelbulle inte är så farligt, det måste jag klara, jag måste ju ha mer kontroll och makt än en bulle. Jag går in i affären och tar en bulle. Hm! Tre för femton kronor, då tar jag tre, jag kan ju ge dem till barnen, tänker jag snabbt. När jag kommer ut ur affären, slänger jag mig in i bilen där jag öppnar påsen och äter bullen utan att ens tänka tanken att jag inte borde. Jag tappar kontrollen och äter upp alla tre bullarna innan jag hinner hem. När jag kommer hem sätter det i gång. Det är för sent, jag har redan ätit fel och då kan jag lika gärna fortsätta, går de elaka tankarna i mitt huvud. Jag har ingenting hemma, jag har rensat ut allt. Till slut hittar jag O'boy som jag äter rakt ur burken, men hela tiden låtsas jag som om allt är okej. Det är som om jag aldrig hört talas om att jag har ett beroende."

Du säger att det är omöjligt, men du försöker inte ens. varför är jag den enda som ger mest hela tiden.
Du kan inte erkänna sanningen och försöker istället att skratta bort det. Du kanske tycker jag är löjlig men du förstår ju bara inte. Trodde du någonsin att jag kunde bli densamma som jag varit? Låta dig få rätt, för att du trodde du fick det bästa av mig. Det håller på att vända nu och det är jag som har kontrollen. Inte några mer ensamma förstörda hjärtan.
kan du inte se att jag går vidare? För jag är en vinnare, så mycket starkare än jag var förut och äntligen tar jag kontroll över mitt liv. Det är lättare att låta dig gå, nu när jag inte är så känslosam. Jag har fått lära mig att klara det på egen hand, jag kan fortsätta ensam. Jag är klar med all skit, inget mer att drunka i regnet för jag är fri att bli den jag är. Den här gången går jag vidare. varje tecken, varje rörelse, det kommer bli som jag vill ha det.


Världens snöstorm ute och här sitter jag och kikar ut lite försiktigt och är rätt glad att jag är inom hus. Men annat än att det är lite juligt kan jag ju inte säga :) Julen känns alltid som slutet på något och början på något annat med det nya året. Jag har faktiskt haft ett väldigt bra år, med mycket nya sätt att se livet på. jag är glad att jag inte är den som nöjer mig med något som är piss. efter dom här två åren så har jag kämpat otroligt mycket för att bli den personen jag vill vara och kan vara. Även om det är många gånge rman inte orkat, dragit täcket överhuvudet för att slippa se solens ljus och ringtt och sjukanmält sig så har det varit värt det. Det har iaf fått en att komma framåt. Sen att jag fortfarande bor hemma hos mina föräldrar, jobbar extra på dagis i skövde är väl en annan femma :P Men jag är glad att bara veta att jag inte nöjer mig med nått tråkigt jobb för att tjäna pengar, för att kunna köpa mig en lägenhet i den här stan och gå ut och supa skallen av sig på lördagarna och träffa samma gamla folk, prata om samma gamla saker och aldrig se att det finns otroligt smarta människor. Ni som vill det, grattis till er. Men jag är inte en av dom.



Sofia, jag älskar dig otroligt mycket för att du är du och för att du är en väldigt smart tjej.

och jag vågade aldrig hålla din hand, vi är inte sånna som i slutet får varanadra. alla bara pratar, är det sant och jag har hört om dig. jag kommer aldrig tillbaka hit igen. neon skyltar på gatorna sänder ljus til mig och skatorna. alla dansar och jag tänker, är du också själv? Var är du ikväll?
Det var så mörkt, den kvällen jag gick hem. jag hade hoppats på något,hoppats på något.


.


Och vi satt på bion och han sa: Vad tror du om det? samtidigt som han höll min hand i sin.
Jag log, nickade och viskade tillbaka; det kan nog bli bra. 


Och hade vi varit med i te.x ett sex and the city avsnitt nu så hade eftertexten precis börjat rulla och det hade varit underförstått att vi pratade om oss och inte filmen :)
Okej jag vet att det inte var så nu, men man har ju blivit lite skadad av  den där SATC-boxen och det är ju inget fel med att drömma, eller hur :) ?  

jag är lite varm innombords, och lyser lite utombords :)

Jag blev ett måndagsbarn, hela livet blev en helg. mm nu är det måndag snart.
Och jag lever för ikväll, sena nätter, tomma glas. Femhundra skjuter upp promblemet för ett tag. (för stunden)
Men jag tror att, alla snart har fått nog av mig.
vad har du gjort av dig, för dig med dig själv. Situationen är så sjuk.
Vad har du gjort för dig? är det alltid helg? O helgen måste ta slut.
Det är fullt en lördag, klockan fem. Jag längtar redan härifrån men aldrig hem.
Skulle, borde, tar det sen. Vad ska det bli av mig?
Det finns dagar som idag av hopplösa mornar, Det är då jag vaknar som ett vrak



ingenting, ingenting i min kalender idag, inga vänner kvar
20, bor i andra hand och har inge kul borde ta mig ut
stackars mig (stackars mig) ingen bryr sig om lilla jag
jag vill höra någon säga mig (säga mig)
att imorrn blir en bättre dag

som i en gammal sång
som spelas på min grammofon
vill höra samma sång
där allt blir bra imorrn

lördagkväll sitter ensam på en öde perrong , nynnar samma sång
minus sju , röker fyra cigaretter i rad inget gör mig glad
stackars mig (stackars mig) för ingen bryr sig om lilla jag
orkar inte längre vänta på (stackars mig)
att imorrn blir en bättre dag

.

Stämmer inte dom här låtarna in på oss så heter jag nog Arne uggla.

och när man tänker på det så kanske man ska ta sig i kragen? Och när man pratar med den otroligt kloka vännen Malin så föstår man ännu en gång att livet är något mer. Men man tappar lätt bort det här i smeten av problem i småstaden.
Allting ovärt blir plötsligt värt, ingen har drömmar, inte ambitioner utan man låter det jobbiga vara kvar utan att man försöker. Man stannar där man inte trivs och hoppas på bättre tider utan resultat. Livsgnistan kanske är aningen död här, förutom kanske på torsdagskvällarna. och jag kan hålla med om att dom är underbara, men vad säger det då om mig egentligen?

Och jag är ifs här för att mellanlanda, men jag tror inte att det gör mig gott i längden. För jag har ju varit på den här mellan landningen i ett år nu. Dags att bryta mönstret. Jag tycker inte att livet ska bestå i att vara bakis, full, bakis full, och dom resterande 3 dagarna av veckan så går man och längtar tills nästa utgång. Det måste väl vara något mer? Något som är värdefullt. Vi har ju tappat bort allt det där andra. Jag fikar ju nästan inte ens längre. Anna, min lilla anna varför är du inte här och drar iväg mig till pims och så sitter vi där några timmar och bara pratar och njuter av att vara tillsammans. Två kompisar som pratar om livet och allt däremellan. Oh nu lät jag väl lite ytlig som tycker att fika är livet, men det har faktikst inte med det att göra. men att få ta del av någon annans liv, tankar, drömmar och ideer och samtidigt få ge sin egen syn på det och dela med sig av sitt innersta. Det är DET jag menar. Det är det som är värt någonting. Och jag tycker såklart att man ska festa, för det är otroligt skoj, men när man lever för dom där festkvällarna, för att komma bort från det verkliga ibland lite gråa så känns ju det helt meningslöst. Festandet ska bara vara en krydda i en dräglig och ändå givande vardag.

Jag ska inte vara med på det där längre iaf. Det är inte bra och jag spyr lite på mig själv om jag skulle bli sådan och stanna där. Och man kan inte alltid ha bra dagar, man  kan inte alltid vara glad. men någonting i varje dag brukar oftast skänka en liten ljusglimt. Och man får ta vara på dom och se från lite andra sidor på livet.

Jag har gett mig själv lite utmaningar som jag ska ta tag i för att ha något att kämpa för och för att kunna känna mig stolt och komma lite närmare till den vardagen jag vill leva i och den människa jag vill vara. Det börjar vi med redan imorgon. Och jag vet att det kommer gå bra. För jag vet att det bara är man själv som styr sitt liv så att det blir som man vill att det ska vara. det är inte omständigheter som gör det. Det blir inte bara bra endag. Utan det blir bra och som vi vill när vi nörjar anstränga oss. och det kan ta lång tid, jag är inte där än. men jag vet att det är värt att kämpa för. för det går!

Godnatt :)