för det gör så jävla ont.
hur orkar man sånt här? hur ska jag orka alla jävla låtarna som bara skriker dig. det är ju helt sjukt att hela kroppen bara kan göra så ont. det gör ont innuti mig och jag skakar av att jag inte kan göra nått. Maktlösheten är ett faktum och jag är liten. jag kan inte andas och jag vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv. jag kan inte, jag orkar inte och jag vill inte.
jag skiter i om det här var bra eller inte men jag vill inte det här nu. jag vill att du ska ringa och säga att du visst behöver mig, att jag visst är viktig för dig.
jag kan inte mer. jag vill adlrig mer gå igenom det här. jag tycker det här är det hemskaste som finns. jag orkar inte mina tankar, men vart fan ska jag fly från dom? spela roll om jag sitter i skövde eller i göteborg, dom är ändå där. du är där. aj.....
det blir inte vi. som att jag inte har vetat det hela tiden. men ändå, det gör så ont i mig. jag kommer aldrig mer våga. konstigt att man bara blir räddare för varje gång när det här är den värsta känslan som finns. jag tycker precis att det känns som någon dör i från en. man själv dör en liten bit, för man är ju alltid en människa med den här personen, någon man förhoppningsvis tycker om. Ibalnd kan jag tycka det är värre än döden, inte just detta men kärlek som inte går. hur sjukt är det inte att bli bort vald? herregud jag dör innombords av att det får vara så. hur kan det vara så?!
jag vill inte den här världen. jag vill inte.
jag kan inte mer....
mina ögon är blöta, mascara på hela händerna och en så jätteledsen emma i en stor värld där det känns som ingen förstår henne. jag orkar inte detta nu.
saknad
Att sakna är bland det finaste och hemskaste på samma gång.
Tyngden av hans arm när vi somnar sprider trygghet i hela min kropp och de gångerna jag inte blir irriterad över hans snarkningar så ligger jag och ler tyst för mig själv och lyssnar på denna varma människa som jag har brevid mig i samma säng, vi delar samma täcke och jag har alltid min blåa kudde som vi ibland bråkar om.
Jag vet inte,
men jag ska alltid vara tacksam för vad jag har lärt mig.
det är det viktiga som räknas
Borde ha pluggat men var är min ork nu? jävligt långt ifrån detta lilla rummet med en stor säng med en liten männska i.
och det var också en liten människa som gick genom nordstan med sin väska och den tunga kassen som var full av kläder och böcker från den lägenheten som hon hade satt uppgardiner, lagat mat, diskat, städat, skrattat, myst, pratat och sovit i sedan inflyttnigsdagen. Ensamt innuti.
Och jag kan bli så ledsen på folk som inte förstår allt det där som egentligen är viktigt. Jag kan halka dit ibland, men mitt huvud vet alltid vad som egentligen är rätt. För jag har varit där det var så fel. En grej att vara otroligt tacksam för faktiskt. Men jag blir ledsen av att se andra nära i något som jag vet har varit väldigt jobbigt, och som man kanske inte inser förrän senare.
Livet är inte att supa sig full så fort man mår dåligt, det är inte heller att man ska dricka för att kunna ha roligt, det är inte att erövra killar ( eller kanske att killen/tjejen egentligen erövrar ) en lördagkväll klockan 4 efter krogen, det är inte att få höra hur snygg du är, att ha 2 dejter på en vecka, att umgås med killar/tjejer för att fylla upp någotslags tomrum, det är inte att leta efter "den rätte", inte att bara ha någon som håller om en när det är mörkt ute och alla sover, det är inte att sitta på röven och vänta på bättre tider eller finare väder och låta någon annan ta hand om ens egna problem.
Livet handlar om att inse att ens egenvärde är större än något annat, det är att kunna älska sig själv och alltid duga inför sig själv trots att man gör sina felaktiga val och sina misstag. Att kunna se sina egna brister men att ändå gränslöst älska den människa som du ser i spegeln på morgonen när du borstar tänderna. Att inte tvivla på att just man själv är bra och unik och alltid har något att tillföra till världen och till människorna i ens närhet. Att kunna höra vad människor säger samtisigt som man verkligen lyssnar. Att se världen från ett öppet perspektiv och inte döma någon. Att välja människor som tillför något i ens liv, som man tycker om och som tycker om en tillbaka. Att inte ta något förgivet som man värdesätter högt, varken om det gäller sig själv eller någon som man bryr sig om. Att kunna älska och att bli älskad.
