Lonito

Och det är så vackert att jag får rysningar varje gång. Att en människa kunde skapa denna musik, på ett piano med sina händer och bara få ut allt i en sån underbar känsla till mig. Och den här låten är bara jag, invävd i sorg och hopp. Det är fint att den innehåller båda, utan en endaste liten text rad.

Det är en låt att älska till i ren Emma-anda :)

nu känns det som att mina fingrar kan skriva tills dom blöder. ikväll känns det som man borde ta en promenad i regnet och se alla droppar under skenet av lamporna längs vägen. ikväll känns det bara i mig. Ikväll vill jag bara spotta ut allt, få bort allting ur min kropp och sudda ut allt som nu finns ner kluddrat på det där vita bladet jag faktiskt var en gång för mer än 21 år sedan. Iaf gnugga lite med fingrarna på vissa ställen så att det bleknar bort lite. Och kanske även trycka ännu hårdare med pennan på vissa saker, så att det syns och stannar kvar så att jag minns det.

Det är ändå så jävla mycket man skiter i att skriva om. jag vet inte varför. man är väl inte rädd direkt.

Jag har blivit så konstig på senare tiden. känslor i mig känns så sjukt mycket starkare än dom gjort förut. Jag tycker ofta det gör ont att älska. Det gör ont att älska människor man är så himla rädd om. jag skräms lite av det, men det är så väldigt vackert på samma gång. Jag blir så rädd för att göra dom ledsna, eller besvikna. jag blir rädd för att dom inte ska förstå hur mycket man verkligen behöver dom. Hur mycket man värderar att just dom är dom. Jag har kanske iofs alltid varit lite sån, att har jag vetat bestämt att jag älskar någon så vill jag bara ge av mig och av den kärleken. Men varför kan man inte få känna en gnutta kärlek till sig själv då? när man iaf vet att man kan älska.

jag kommer aldrig vara nått halvt. När jag är glad så känner jag verkligen glädje, när jag är ledsen känner jag verkligen sorg, när jag är tom är jag verligen tom, när jag har ångest så pallar jag inte med mig själv, när jag ler då gör jag det med hela ansiktet, när jag är ensam då är jag ensammast av alla. Jag tror att jag är tacksam för att vara sådan, även fast man kunde önska nån gång ibland att man bara var sådär naiv och inte visste vad alla dom där känslorna var.

Vad är det som får mig att vara kvar i dåliga grejer?

Alltså jag förstår mig bara inte på mig själv och det gör mig så jävla trött! Jag är så glad för att bo här, jag är så glad för familj och vänner, för att man kan göra vad man vill, för att man är är ung, för att jag vet vad jag vill bli och jag älskar varje dag då jag får vara ute och jobba med barn. Jag har aldrig varit den där tjejen som tror att en kille ska lösa mina problem så det kan inte vara den grejen. Jag vet precis hur jag blir när jag träffar nån, tycker han om mig fast att jag gråter ibland? tycker han om mig fast jag tänker för mycket? tycker han om mig fast att jag gärna sitter bänkad vid tv:n då debatt börjar? Tycker han om att jag älskar att prata, men ibland blir tyst för att jag blir rädd. Kan jag ligga på det här sättet eller korvar sig min mage då? (hans förra tjej hade säkert ingen korvmage, men det går ju att kolla upp hur hans ex ser ut och jämföra sig lite, bara för att bevisa sig om att det verkligen var så för att hata sig själv pyttelite mer), gillar han mig bara om hans kopisar säger att jag var okej och tycker han att jag är finare på bild en när jag ligger och dregglar med ruffsigt hår på hans kudde?

Tror jag att man måste vara perfekt? måste man hitta någon som tycker man är perfekt? Jag tycker inte det. Frågan är varför jag ofta har träffat dom som verkar tycka det. Eller är det kanske mina hjärnspöken som säger det till mig? Men det kan det inte vara heller. jag försöker hitta en slutsats här men den lär inte komma så jag fortsätter babbla skit som ingen fattar. Men jag tänker, om man inte har varit i ett förhållande där man ofta blir klagad på kanske man inte vet vad jag menar. eller jag försöker fatta själv om jag har tagit skada av det iaf.

Första människan älskade nog mig. Men osäkerheten visade sig i allt som jag inte fick göra, vi band oss så hårt att allt dog, såklart. Men på den vägen fick jag inte prata med killar, inte umgås för mycket med mina vänner, inte ha på mig vissa kläder, inte titta på folk på stan, inte glömma att ringa varje gång vi var borta från varandra, såfort den ena skulle göra något i sitt liv så var det ju bara svartsjuka och tårar, även från min sida. Varför kunde jag aldrig erkänna att jag hade fel, varför sa jag aldrig förlåt, varför skrek jag då han hävde ur sig nått om att jag varit otrogen och ljugit, varför kom jag så sent för så att du trodde jag hade varit med nån på affären, varför hade jag på mig fina kläder när jag skulle ner och fika på stan, varför sommarjobbade jag med en kille, varför hade vi grupparbete i skolan där vi umgicks både tjejer och killar? Jag menar inte att jag undrar varför, men av att höra det där konstant blir indirekt att man gör fel någonstanns. och att höra det av en äldre människa som jag satte först framför allt på jorden. Det kan inte vara konstigt att även en ganska stark människa blir liten.

Sen det andra, åtta månaders fram och tillbaka velande. Där jag alltid var sur eller ledsen, alltid fikade för länge med vännerna, alltid raggade på mina killkompisar, var för djup eller för feg eller för dum i huvudet eller tänkte för mycket eller krånglade till allt. ena gången kunde jag få nyckeln till lägenheten, andra gången behövde vi inte höras på 2 veckor.

Nu nämner jag inte allt som var bra men negativa grejer fastnar ju lättare och verkar sitta kvar längre, men vill bara ha koll på om det har med det att göra, att man blir en liten jävla mes sen. Jag vill inte vara en mes. Jag ska inte vara en mes.

Jag vill bara inte ha kvar dom där spåren i mig om att jag är kass. Vem har rätten att egentligen klaga? (jag har gjort det jag med tyvärr) Men varför skiter man inte i det då, om man ändå vill ändra en människa? då kan man väl lika gärna vänta på nästa.

Jag fick kanske inte fram nått, men det kanske blev lite klarare i mitt huvud. Och jag är inte den som behver älta det här, jag vet att det inte är så man kommer framåt. Men jag behöver bara lite klarhet i mina steg på vägen.
tack.

Vi är människor allihopa. Jag har vissa åsikter, även fast en annan männsika har annorluna åsikter gör det inte den till en bättre ellr sämre människa, bara till en annan människa. Och det är väl det som är så vackert?