Lonito

Det här skrev jag förra året på våren. Jag jobbade på p4 och bodde hos mamma o pappa.
Det var helt sjukt att läsa det här. tänk att jag tänkte så mycket då också.


"För roller är nog det värsta jag vet. Varför skapas dom? och framförallt, varför skapas det roller som man egentligen inte alls vill vara i? Och ni som aldrig någonsin har behövt tveka på roller, eller som alltid hamnat rätt från början förstår väl inte ens vad jag pratar om. Ja, jag var en av dom förut. Jag var nöjd. Men framförallt var jag nog bara ung och dum. för jag skulle aldrig ens reflektera över det. Jag kommer ihåg att jag läste lite om det på gymnasiet i Psykologi A, men det rörde mig inte ens i ryggen. Jag trodde att jag hade min roll. Även fast jag inte gillade det så accepterade jag det. Det hade blivit så, och jag trodde inte att det någonsin skulle kunna förändras.

Egentligen vågar jag knappt tro på det nu heller, men hoppet finns där. Och det är nog en lång bit på väg, trots allt. Och viljan av att inte stanna där man inte mår bra. Min roll hos er är kass. Jag är ingenting, precis så känns det. Jag är väl den som alltid finns där men att det nog inte betyder speciellt mycket mer, kanske. Och är det så man vill vara? Det är absolut inte så jag vill vara. för det är så jävla illa. Och det gör mig så himla illa. Av att vara något som kanske inte spelar så stor roll. har jag någonsin varit den personen som inte vill spela roll? Nej, för mig är det lite på liv och död. Och jag vet att det inte är bra, och det ska jag få bort, för man kan inte vara sådan, men nu har det blivit så. men däremot vet jag vad jag söker nu, och jag vet hur jag är. Och man ska inte ta att bli behandad hur som helst bara för att man inte känner att man inte har något annat, och att man är rädd. jag är ju sjukt rädd. Rädd för att det inte ska bli bra, för att det alltid komer kännas så här, rädd för att inte hitta folk som fyller det jag behöver. Är det då kanske jag som är en gnutta sjuk i huvudet och har blivit skadad av att inte duga? Det är jag nog mest rädd för, men däremot så är det ju ingen som säger att det inte går att arbeta bort. för det måste väl gå. Men det sjukaste av allt är att jag inte har kunnat se vad det är som är så fel, för det gör man ju inte när man är mitt inne i något. Man kör bara på och hoppas på det bästa, och man vågar inte riktigt bryta sig ifrån det för tänk om det blir värre? Men tänk om det ähär är det värsta för mig då? Tänk om det är därför allt är som det är? PLUS all skit som jag bär med mig från förut och den ryggsäcken är grymt tung att bära, plus mitt motstånd för att inte vara kvar i det här. Mitt liv är helt sjukt. Det känns lite nu som att jag står utanför min kropp och bara tittar på, jag ser allt vad som händer. Och jag hatar så mycket. Jag hatar hat. Vem vill hata? ELler det kanske inte är det jag gör, men all skit som finns läggs i mig son en enda stor jävla suck. Och jag kan bara sucka åt alltihop. För det är bara piss. Jag vill inte att det ska vara såhär? Tänk om allt bara ska vara sådär som det är här? Hur många gånger använder jag inte orden tänk om? Men sen finns det vissa människor, som jag ser upp till mest på jorden som säger att det inte är det. jag har bara hamnat fel nu. Det är annorlunda, och du kommer för se. Men då blir jag ännu lite mer rädd, och tankar som; tänk om det verkligen inte är jag som duger? eftersom jag inte blir behandlad som jag vill bli behandlad? Att te.x vänskap för mig är så mycket mer än det som finns här. Men tänk då om jag aldrig blir omtyckt på det sättet som jag tycker om människor? det här är endast en liten del av min tankeverksamhet. kanske en stor.

Däremot, när jag tänker lite mer än näsan är kort så har jag väl små insikter. Tillexempelt mitt jobb. Jag tjatar mcyket om mitt jobb, som själva jobbet egentligen är ingenting. man utvecklas ingenting alls just av jobbet, och du behöver inte använda hjärnan för att servera lite mat tillexempelt, Vilket kan vara skönt såklart. Men anledningen till att jag gillar mitt jobb så pass mycket är nog för att jag har kunnat ta den rollen som jag är. Jag är ju bara mig själv. Jag har fått en roll som är värdig, en roll som jag är och som bara speglar mig utan att jag någonsin behöver tänka på att jag kanske sitter tyst lite när alla babblar på som höns. Det känns ingenting i mig där, för det är bara jag. samtidgt som jag verkligen kan prata vitt och brett om mig själv, skrattar mycket, lyssnar mycket och berättar saker. Och en person sa till mig igår att jag alltid var så glad och alltid log, även fast man bara hälsar. Jag sa att han skulle ge sig och underade om han menade ironi. Men han sa att han inte gjorde det, att jag var glad. Och idag sa några andra att jag var så söt och alltid var precis som jag är, och att det var så skönt. Och det är inte det att jag ber om bekräftelse, tror jag och hoppas jag inte. Men det är väl mest det att jag ösnkar att folk kan se mig för mig. Och tycka om migför bara mig, där jag inte behöver vara någon annan. Och när jag väl känner så, så blir det oftast bra. Men det går ju inte att ändra en roll när man redan fått den, eller det är iaf sjukt svårt. jag vet det redan av erfarenhet plus vad jag har läst. Men såklart så tar jag ju det för vad det är. Men det kanske är lättare att göra på ett jobb, för man har inte samma relationer som i verkliga världen? Äh jag bara svamlar, och jag ber inte att någon ska förstå mig, men jag försöker bli lite klokare på mig själv, och inse lite saker. Lyckades väl sådär, men jag har nog kommit en bit iaf. Hoppas jag."




-

Det här skrev jag också då nån gång, då hade jag börjat gå hos staffan. Jag ska verkligen aldrig glömma staffan :)



" Och fredagen kom, och jag tackade. Är det inte bara helt underbart att det finns folk som utbildar sig för att hjälpa människor som har det jobbigt på något sätt? Som gör att man kanske ser lite klarare och som drar upp en från den där vattenpölen som kanske känns som ett helt hav. Jag är så otroligt tacksam. Tacksam räcker inte ens.
Däremot önskar jag bara att inte så mycket skulle handla om pengar. Visst, har man ett jobb och bor hemma så är det ju lugnt. Och det ÄR värt alla pengarna och mycket mer, men tänk på dom som inte har pengar men som kanske mår jättedåligt, men inte har råd? ska världen verkligen vara så? kanske ska fundera på en politiskkarriär och rätta till det där :)

Jag längtar redan till torsdag. Men det bästa är väl kanske att jag även vill ha den här veckan för att se hur allt går. För att göra det där. Och för att drömma. Helt klart ska man inte vara kvar i något, när man tillochmed vet vad man vill. Jag är ju bara rädd. men jag fick vara rädd. Men rädslor är till för att övervinnas, små saker som man vill uppnå ska man göra, tills man kommer dit man vill vara. Och man ska känna sig stolt när man nått upp det där lilla. Att prata med någon om något man verkligen inte vågar, att säga hur det känns fast att man känner sig dum, att resa och se världen och träffa folk helt själv bara för att man vill. Att inte leta efter denna någon , för det gör inget om man inte hittar honom. Men däremot ska man inte stänga dörrar, för det kan ju faktistk komma något bra ur det hela. Allting är ju inte bara skit för att det har varit det, eller för att andra säger det. Skaffa din egen uppfattning och följ livet så som du faktistk vill att det ska vara. Det är okej att vara rädd, men ju mer du faktiskt vågar och övervinner desto stoltare blir du över dig själv och desto bättre blir ditt självförtroende. Det handlar inte om hur snygg du är, utan hur du vill leva ditt liv. Hur du mår bra och hur du ska göra för att uppnå dina mål. Vad är egentligen viktigt i livet? Du kommer vara ful nångång ibalnd och känna för att inte gå ut, du kommer vilja försöka få på dig en storlek mindre bara för att. Men vad fan spelar det för roll? Lev gott, lev väl och må bra. Utför saker i livet där du sen kan klappa dig själv på axeln och säga: Shit vad jag är bra, jag vågade trots att jag trodde det skulle vara så svårt. Det man inte förstår är ju att dom sakerna för en framåt, annars är du bara kvar i det här du redan är i.
Det är helt sjukt att jag aldrig har tänk på att drömmar och mål, eller vad man nu vill med livet är så viktigt. Det ä rju så lätt att skjuta det framförsig. för vi är ju här nu ändå. Det går inte att göra något åt. men det gör det ju faktiskt. Och när man inser att man faktiskt kan om man bara vågar och vill så känns det, underbart. Och jag har sökt in till skolor, även fast det skrämmer mig allra mest att flytta någon helt annanstanns med helt nytt folk, oså jag. Så har jag ändå sökt in. Han tyckte att jag skulle bocka av en grejj på vad jag kan göra, och känna mig bra. Jag kände mig bra.  

Vem är egentligen huvudpersonen i ditt liv? dina behov, dina mål och drömmar kommer först.



Och  du min älskade vän som en gång hade ett genuint (stavas det så ) intresse för lakrits och hallonbåtar med inandningsljud, du ska veta att jag tänker på dig varje dag.  Och om jag ibland säger hårda grejjer är det aldrig för att vara elak. Jag vill bara att du ska förstå eller iaf se lite från mitt sätt att se det utifrån, och även om du inte gör det så har jag iaf sagt vad jag tycker. Sedan om jag ofta är lite klumpig kan ju disskuteras :P . Men det är ju endel av mig. Men allt jag gör är av gränslös vänskap och kärlek. Förlåt om det inte märks. jag kommer vara evigt tacksam för att du faktiskt har dragit mig i armen och knuffat bort mig när jag bara har stannat på vägen för att bli överkörd av första bästa långtradare. tack för att du ringde det där jobbiga samtalet till en som kan hjälpa mig, för jag hade nog aldrig ringt. tack !


tack alla mina underbara vänner som har tålamod med allt vad som är jag. "