Lonito

Jag har tänkt sjukt mycket på mina matproblem den senaste tiden. Kanske för att det var vid den här tiden det började, eller hade börjat. Fyra år sedan. Fyra år har jag levt med en ständig ätstörning. Jag minns den julaftonen. vi firade i Mofalla och Adam var med. Den var hur mysig som helst, vi spelade spel och sov över. Och jag visste inte då att det var något konstigt med mig, bara att jag inte tog om julmaten en extra gång som jag brukade göra, att jag drack vatten i stället för julmust och att jag inte ens smakade på julgodiset. Men jag hade ingen aning om vad det här var. För jag hade knappt hört talas om det. Och isf var det väl olyckliga människor som slutade äta? inte jag nej. Därför kommer man undan med det. Jag hade ju världens underbaraste familj, jag hade "vänner", jag var inte mobbad, jag hade världens snyggaste pojkvän som älskade mig. Utåt sett.

Jag minns så väl när jag stannade uppe en natt, när jag hade bestämt mig för att lägga av och jag, mamma och min syster pratade om det. Mamma sa att jag inte skulle gå upp i vikt för att jag började äta. Jag sa att det visste jag att jag skulle. Mamma sa att det skulle stabilisera sig när jag blörjade äta normalt igen. ( jag vet att hon borde sagt att det sitter inte i den jävla vikten, men jag begär inte det av henne ). Vad hon inte visste var att jag inte skulle kunna äta "normalt" igen. Att det fanns inget som var normalt för mig längre. Det hade tagits bort. Det enda jag hade ätit på senaste tiden var frukost och kvällsmat som alltid bestod av fil med russin,banan och krossat knäckebröd och två grova mackor med keso och grönsaker. Det va det enda jag tyckte att jag kunde äta, och det enda som inte gav mig brutal ångest. inget annat, allt annat för äckligt,onyttigt,fett och bara bajs. En tallrik med te.x kättbullar, potatis och sås skulle jag aldrig klara att äta, det var ingen normal mat för mig. Att äta lunch ute gick inte.

Det svåraste för mig efter allt det här har varit att se vad som är "normalt", eller "okej". Och under dom senaste åren har jag tagit mig framåt. Jag har varierat mellan att ge fan i den där jävla ätstörningen och bara äta allt, men det funkar inte att typ då äta en vanlig smörgås med smör och ost på morgonen, sen en vanlig lunch och en vanlig middag. Jag har inte gjort det på 4 år. inte en enda dag har varit sån! Då har jag ätit hundra kg godis m.m samma dag. så har det varit i perioder, i andra perioder har jag levt på det sättet jag vet är "bra", och också mått mycket bättre, men det vet jag att man gör. det är dom här smekmånadsfaserna som man kallar de tpå ätstörningsspråk. Jag har struntat i frukosten, druckit kaffe och redbull och rökt istället. kanske ätit nån smörgås, sushi, eller en dietbar. eller ätit frukost, sen lite godis på kvällen för att känna att inte ätstörningen håller mig i handen. Men det gör den, hela tiden.  Sist var det från 60 kg till 50, denna gången från 70 kg till 60. Den här sjukdomen syns inte. Och den här gången blev det för mycket för mig med allt jävla snack runt omkring med folk som tycker dom är fula, för tjocka, måste börja träna, ska sluta med godis. Jag orkar inte sånt. Och när man blir matad med sånt så kanske inte alla människor kan stå emot. Men det unerbara i det hela är att jag denna gången var medveten, hela tiden. Jag visste ifall jag ljög någon gång och försökte att inte ljuga, jag såg när jag ljög för mig själv och jag märkte att jag gjorde prevcis som förra gången. Tog bort allt och valde några få saker som jag ansåg nyttiga och det är då det enda jag kan äta utan att falla tillbaka i det här överätar-träsket.


Jag tror jag har bestämt mig på riktigt nu. det känns verkligen så i mitt inre. Förut har jag alltid haft en liten gnagande tanke på att jag ska ta tag i mig nångång, ska ändå försöka gå ner lite i vikt för att det vill jag ju faktikst. tänkt att jag ska börja med morgonpromenader, eller träna mer, gjort scheman osv. Lite i smyg sådär.
Alltid tänkt att man kan ju hoppa över några mål, ha en dag i veckan man skiter i att äta, strunta i att äta på dagen om man ska supa på kvällen osv. Men igår, så satte jag mig ner och skrev ner (Lite som när jag gick hos Staffan) massa olika frukost alternativ som är helt "normala", typ :vilket bröd som helst, valfritt pålägg på det, fil och musli, ägg, osv. Sen skrev jag ner lite olika luncher och tillslut skrev jag ner massa olika middagar te.x fiskbullar med ris, potatis och fisk, köttfärsås och spagetti. Det här var nog det svåraste jag gjort hittills, jag satt där och bara tänkte på: hur faan ska jag kunna äta spagetti och köttfärsås utan att bara känna mig helt misslyckad? (inte just så men jag vet att en vanligdag skulle jag tycka att det är försöra-dagen-mat och äta en chipspåse efter det bara för att). När jag hade skrivit ner alla olika vanliga maträtter gick jag ut och rökte och kände att det här skulle bli en utav mina största utmaningar. Att verkligen tvinga mig själv att äta tre vanliga mål, inte känna att dagen är misslyckad. Eller att släppa taget om alla mina dagar då jag bara har moffat för att veta att jag sen på måndag ska ta tag i mig. eller släppa mina dagar då jag bara ätit en smörgås och känt mig sjukt nöjd.

Men vet ni, det känns också helt underbart. det känns som det bästa jag kunde göra. Tänk att jag kasnke ska kunna se vanliga måltider på ett vanligt sätt. Jag blir fylld av lycka bara jag tänker på det. Den här gången ska jag lägga ner både min själ och min energi på det här. Det här året är det dags att släppa all den där skiten som jag alltid har gömt i mitt inre. Jag vill inte leva i min dubbelmoral där jag ena stunden pratar om att jag hatar den här utseende hetsten samtidigt som jag gör precis tvärtom och lägger all vikt på den. Jag vill känna mig sann mot mig själv. Älskade vänner,  jag hoppas ni är med mig på vägen.