Lonito

Först kanske man ska berätta lite om året som gått. Ett år jag knappt hade några förväntningar på. Jag visste bara att allt skulle vara annorlunda, skrämmande och spännande. Vilket det blev, och massor därtill.
Jag flyttade till en ny stad, började plugga på universitetet, fick godkänt i all kurser, träffade ny människor, fick nya vänner, bodde inneboende, bodde hos en kille, läste massor av böcker, blev klokare, hade matproblem, gamla vänner kom hit, festade med nytt folk, upptäckte lite mer vem jag är, bodde i andrahand i en lägenhet jag älskade, shoppade mycket, fikade ännu mer, drack för många redbull och rökte några extra paket cigaretter, blev för full, insåg att festa inte är på det sättet som vi festade på i Skövde, badade på klippor, fick kärleksförklaringar, fick sårande ord, kom på att ensamhet är vackert när den är frivillig annars går den iallafall att göra vackrare. Det viktigaste av allt: Jag halkade några gånger, men dom gångerna visste jag att jag skulle ta mig upp igen. Ett helt underbart år, sjukt jobbigt ibland men alldeles för obeskrivligt andra gånger. Jag är så tacksam för alla som hjälpt till på vägen och fortfarande går längs min sida, och jag är otroligt stolt över mig själv. Ibland förstår jag inte att jag är jag, på ett positivt sätt alltså. Hur kunde jag ta mig upp från det där svarta jupa havet, där leran nästan begravde mig och jag hatade varje millimeter av min kropp och den personen jag var. Jag kommer ihåg att jag inte trodde att någon ville vara med mig, att jag inte förtjänade en vän eller ens min familj. Jag var en börda för alla. Så jag höll mig inne, för mig själv, och hatade. Mitt liv var hopplöst och ingen kunde hjälpa mig. Men jag kämpade mig upp, långsamt. För någonstanns i mitt inre sa någon att det fanns något mer.
Jag var livrädd på hösten då jag verkligen hade sökt in till lärarprogrammet, tänk om ingen tycker om mig? Tänk om jag blir sådär blyg och tyst, som jag hatar när jag blir. Jag ville inte förminska mig själv igen. Men jag bestämde mig ännu en gång: Jag är precis lika viktig och har precis lika bra saker att säga som alla andra. Och vet ni? Det gick! Jag är viktig, jag säger bra saker, jag kan vara rolig, jag tar för mig, och det bästa av allt: Jag vågar.



Jag måste bara berätta om den människan som är min klippa. Ibland tror jag att det är något magiskt med alltihop. Jag var 17 år och hade fått ätstörningar och hon tog min sjukdom, eller gav jag henne den. Hon gav mig sin förtvivlan och sina tårar. Jag dog innombords när jag såg vad jag hade gjort mot henne. Även fast våra ord till varandra hade tagit slut, och även fast vi hatade vad vi gjorde med varandra, så älskade jag henne mycket, någonstanns där inne. Så jag tog alla mina sista krafter och krigade mot maten och åt för att vise henne. Det här handlar inte om maten, utan det jag försöker säga är att jag försökte på mitt sätt visa att just henes ord var dem som gjorde ondast, och att det var henne som jag allra minst ville göra illa. Det var det sista jag gjorde innan jag gick tillbaka ner i djupet igen.
Och den här otroliga människan gjorde helt fantastiska saker. Hon sökte hjälp, hon byggde sig ett eget liv mitt i det fängelse vi befann oss i. Hon skaffade nya vänner, bröt sig loss litegrann, gav sig ut och reste, vågade släppa in kärleken igen, flyttade utomlands. Hon gjorde allt det där. Samtidigt som hon hela tiden hade en hand utsträckt till mig. Hon visade att hon skulle vara vid min sida, hålla min hand, torka mina tårar och klappa min kind. Och när hon fick mig att inse det här, samtidigt som hon visade att hennes välmående och liv var tvunget att komma i första hand nu, så hände något. Det var början på något unikt och vänskapen blev, med mycket tid, något jag nu inte kan förklara i ord.
Om jag tänker tillbaka lite, så tror jag att jag vet varför vår vänskap var så svår under hela uppväxten. Ja för det första så tror jag inte många barn, så små, får uppleva en sådan vi-lever-inte-utan-varandra-vänskap, jag tror inte vi visste hur vi skulle ta hand om den, eller ens vad det var förnågot och sedan tror jag att allt jobbigt bottnade sig i avundsjuka. Jag var så avundsjuk, jämt. Hon var bättre, på allt. så såg jag det. och det speglade sig ju i allting sedan. Förutom dom gångerna jag klarade av att mäta mig med henne. Jag var aldrig bättre, men några få gånger kände jag mig lika bra. Jag skulle kunna berätta så mycket om den här avundsjukan och att jag kände som att jag gick i någons fotspår hela tiden. Men det finns inget kvar av det längre. För i och med allt så lärde hon mig att man kan om man vill. Hon sa att jag kunde om jag ville. När det väl började sjunka in i mig, så började min kamp, min egen och jag fick börja bygga upp ett helt eget liv.  

Malin, 
Jag älskar dig.




En annan älskad vän mår dåligt den här gången, och nu är det min tur att finnas där. Jag ringde till en psykolog och hon gick dit. Så länge vi har pratat om det. Och det är det finaste man kan göra, mot sig själv. Jag vet att hon kommer lyckas. Jag vet att hon kommer må bra. Och jag ska gå brevid på vägen. Du är så mycket mer än du tror gosen, men det kommer du också att inse. Jag vet.