Lonito

Hur kan man bli så dum åter igen? Jag har seriöst läst hundra böcker som handlar om självkänsla, om att man aldrig ska nöja sig och att man ska tänka på sig själv och det man mår bra av. och jag gör det alltid, till en början. Då tänker jag hur mycket som helst, och håller mig ett steg utanför just för att inte hamna i något som jag inte mår bra av. Och det går ju bra, ett tag. Men sedan måste man ju alltid göra ett val, man måste tänka på den där andra människan som också är inblandad och jag vill ju inte göra någon ledsen, så man provar. Eller så kanske man vill prova själv. Jag vet inte riktigt.

Vet man någonsin någonting undrar jag. Det är ju så otroligt skönt att vara själv, att bara bry sig om sig själv. Och jag kan ärligt säga att jag nästan aldrig önskar mig någon just då. Men sen råkar man snubbla in på något. Och jag snubblade ju sjukt jävla fel den här gången. Eller iaf vid den här tiden. Men när är det rätt tid? När är man så stark att man orkar hålla fast vid sina principer och inte låter någon pissa på en så man blir mjäkig och inte alls den man vill vara? Jag trodde jag kunde vara bara jag nu. Men det funkade inte riktigt, jag blev någon annan då jag blev rädd. Jag blir alltid någon annan när jag är rädd att förlora något som kanske, kanske skulle kunna vara något. Det här var absolut inte det rätta, det tror jag inte heller innerst inne. Men varför måste man låta det gå så långt innan man säger hejdå?

Så fort magkänslan säger till borde man tacka för sig och gå , vilket jag också brukar tänka. men jag gör det ju aldrig. jag kan inte lämna något som inte har lämnat mig, och bara det låter ju helt sjukt. Tror jag att det är normen? Varför måste jag låta folk lämna mig? Kanske för att jag tycker att det är det värsta som finns, jag kan fortfarande inte förstå att man i kärlek väljer och lika gärna kan säga: oj du dög visst inte åt mig så jag vill skita i det. Bara av att skriva den där raden gör att jag ryser i hela kroppen. Att någon har rätten att säga att man inte är bra nog, för det är ju så man tar det iallafall.

Och när man undermedvetet tror och tänker dessa tankar att man lika gärna kan bli bortvald för att det alltid kommer finnas någon bättre så är det ju det man alltid utrsålar när man träffar någon. Jag kanske inte utrstålar det för jag tror ibland att det har försvunnit, då jag känner mig bra och stark. Men istället agerar jag därifrån och gör nog de mesta dumma grejerna för att se hur mycket den här människan kan stå ut för mig, hur mycket orkar han med att jag är en stor idiot. Jag har gjort det varje gång. Frivilligt eller ofrivillig, medvetet eller omedvetet, jag vet inte.

Och jag tänker alltid, OM han bara kunde säga det här just nu så skulle jag ju inte behöva vara orolig mer. OM det var så. Och den här människan jag träffade nu var inte så, han sa inte massor av klyschor som jag kanske är van att höra. Han sa att man aldrig kan veta, Emma. Din mamma och pappa kan skilja sig imorgon. den finns inga garantier. Varför ska jag säga till dig att jag tycker om dig varje dag? jag behöver inte säga det ens varje vecka. jag säger det när jag känner för det. Inte för att du vill höra det. Du får väl lägga märke till de små sakerna, jag skulle inte ens vara med dig om jag inte tyckte om dig.
 
Han berättade också om att jag inte hade något mellanting i mitt liv. Allt var superbra, eller superdåligt. Allt var svart eller vitt. Om man hade tre boxar, en som man stoppade allt negativt, en som var mittemellan, typ saker man kunde jobba på och en box som var helt superbra. Då, om jag var glad stoppade jag alla de bra grejerna i bra-boxen. men för mig stannar dom inte där som dom gjorde för honom. Jag plockade sedan bort de där bra sakerna till den negativa boxen om det tillexempel var något jag ansåg vara konstigt, om det var tystare än vanligt eller om han inte sagt något bra om mig på länge. Då var det som att alla de bra sakerna inte längre fanns och jag la dem i det negativa. Jag kunde också vända på det så att om han sa: vad söt du är idag. Ja då kunde jag typ tänka. jaha, var jag inte det igår när du inte sa det? . Och jag vet hur extremt sjukt det här låter, eller jag vet inte det men nu ser jag det när jag skriver ner det. Eller jo jag vet förresten visst att det är helt sjukt men jag kan inte förstå att det ska vara så svårt att ändra på sådana grejer.

Varför kan man inte bara få leva i nuet utan att vara så himla rädd. jag lyckas ju med det i det mesta andra i livet. Men just det här är ju tydligen inte min grej.

Just nu ska jag bara lägga ner min energi på mig och på skolan och sådant jag tycker är roligt. Och försöka ta bort de människor som bara suger ut min energi och inte får mig att känna mig bra när jag bara är Emma. Men jag har så svårt att koppla bort människor som bara finns där och dyker upp. Jag är inte alls sugen på att festa nu för tiden, jag tror jag ska vänta till sommaren, eller iaf till min lust kommer tillbaka. Just nu är det så mycket med att jag inte ens har ett hem. eller jag har men inget jag vill bo i. Men nu ska jag iaf säga upp rummet, sen om jag får pendla lite är skitsamma. Huvudsaken är att jag känner mig trygg där jag är. Nu har jag levt in en väska i 3 månader, med massa tankar om att inte veta hur det ska bli. Jag vet hur det ska bli, det ska bli bra.

Jag är trots allt I göteborg, det är trots allt vår snart och jag har många människor i mitt liv som jag vill ha där och som vill ha mig där. Det känns som att man kan börja leva lite igen, som den Emma som jag tycker om. Nästa gång blir bättre :)


Världens vackraste låt som går på repeat här ikväll

Falling slowly

I don´t know you but I want you all the more for that
wors fall through me and always fool me and i can´t react
And games that never amount to more than they´re meant
will play themselves out

Just det här vil man ju bara skrika ut:

Take this sinking boat and point it home
we´ve still got time
race your hopefull voice you have a choice
you`ve make it now

falling slowly, eyes that know me and i can´t go back
moods that take me and erase me and i´m painted black