Lonito

Och ännu en gång hade jag packat mina grejer i min väska. Jag har levt i en väska länge.
Och jag gick där med min redbull, solen sken igenom molnen och det kändes ganska bra nu. För det var inte okej.
Inte med dig, och inte med dig och magkänslan har väl varit där hela tiden men jag har svårt att lyssna till den.
Men den måste vara bra för att det ska gå. Jag måste vara bra för att det ska gå.

Såhär är det nu, jag måste vara helt singel ett tag nu. Ensam, själv. Jag kan inte gå in i något såhär. Jag kommer bara att förstöra saker som jag är nu. Jag känner mig hyffsat stark, jag känner mig glad och jag mår bra. Jag tror folk tittar på mig och tycker att jag är söt ibland. Jag är en ganska bra vän, jag försöker iaf, jag är en ganska bra dotter/syster. Jag gillar mig själv när jag tittar mig i spegeln och när jag springer omkring i underkläder.
Men såfort jag träffar någon, blir jag ju psykisktsjuk. Jag målar upp bilder, på hur saker ska vara, hur jag ska vara och hur han ska vara. Jag tänker på ifall han sover med ryggen mot. Jag tittar på telefonen hundra gånger. Och allt det här är ju inga stora grejer. Men när det blir hela min värld så blir det ganska stort. Jag vill inte att det ska vara hela min värld. Och det sjuka är att det inte är det egentligen, men jag gör det till det. Jag tror jag vill bevisa för mig själv så mycket som det bara går att jag inte duger. För det kan ju inte vara fel på någon annan. Varför måste jag passa med alla? Det är som att jag tror att jag såklart kommer bli kär, men jag har inte ens lätt för att bli kär. Var försvann jag i allt det här kärlekstrasslet? Och varför nöjer jag mig med allt? Varför kan jag inte ställa normala krav? Jag kommer kanske inte få svar på nått av det här, men jag vet iaf att det måste ändras på. Och idag kände jag däremot att vi passar nog inte ihop, inte från min sida heller. Och den känslan känns skön. Man måste inte nöja sig.

Jag tror att jag faktiskt saknar min inre trygghet, för jag letar tydligen efter den hos någon annan hela tiden. Jag vill att någon ska rädda mig lite. Men jag har ju egentligen inget att bli räddad från. Så vad är man så himla rädd för? Eller vad har jag för bekräftelsebehov egentligen?

Jag tror att jag eller vill iaf att jag ska vara en människa som gillar livet sjukt mycket, som älskar att vara själv ibland men att umgås med mina nära ändå är det bästa jag vet. Träffar jag någon så vill jag se vad det blir av det utan att skynda på allt så mycket, jag älskar spänningen och att prata bort nätter för att man bara vill veta allt om människan, att han ska vilja veta allt om mig.

En kär vän sa till mig att jag borde vara själv ett tag. Jag tror hon har rätt. Jag tror jag förstod det idag. Det är en sjukt stor insikt som jag inte har haft förut. Hon sa att jag skulle skriva upp vad jag tycker är viktigt om jag skulle träffa någon, så jag vet hur jag vill och bör bli behandlad, för det försvinner ju direkt jag träffar någon. En annan underbar vän sa att jag borde gå i terapi för min syn på mig själv och kärleken. Och jag kan inte annat än att skratta lite åt det. Hur kommer det sig att jag, som har bra värderingar i livet (enligt mig) på många plan, kan bara tillåta någon att pissa på en? Jag tillåter för mycket. för att jag inte ser mitt egenvärde. Det måste vara så.
Men om jag åter ska skriva ner vad jag tycker är viktigt, vad jag vill, önskar, hoppas och kräver. Och påminn mig om detta sen kära,kära vänner. För jag tappar ju lätt bort det någonstanns på vägen.

Det jag vill ha om jag fick välja fritt -
En man som ler när han ser mig, som vill kramas mycket, som håller om mig när vi sover, som vill träffa min familj, som tycker om att umgås, som vill involveras i mitt liv och i mina vänner, som har ett eget liv och tycker om det, som blir glad då det går bra för mig, som kan prata om hur han känner och tycker och tänker, som gillar att pussas, som är spontan och vill hitta på saker, någon som har humor och självdistans, som bryr sig om hur jag mår och tar det på allvar om jag är ledsen, som brinner för något, någon som accepterar hur jag är, någon som tycker att jag är söt i ruffsigt hår och morgontrötta ögon, som kan pussa mig utan att jag har borstat tänderna, någon som gillar att jag är en kärleksfull och kramig tjej.

Såfort jag ska skriva om vad jag kan kräva blir det ju super svårt så jag märker att jag har problem. Jag vet inte riktigt vad man får kräva. Och hos mig är det tydligen ingenting ifs, då jag går med på det mesta. Men som sagt ska försöka ändra på det här.

Krav för att det ens ska vara värt -
Någon som man litar på och som litar på mig. en öppen människa. någon som lyssnar på vad jag har att säga och respekterar mina åsikter, kärleksfull, någon som tycker om att prata.

Fast det här med krav och att välja fritt. Man kan väl välja fritt? Så jag vill egentligen ha någon som passar in på den bilden jag skrev först. Men byggstenar måste vara ärlighet,respekt,tillit,humor,känslosamhet.

Det här kan kanske vara en början på den långa vägen jag har kvar. Men nu ska jag verkligen lära mig att vara själv, och att man inte bara ska nöja sig med något bara för att.

wish me luck :)