Lonito

Och jag saknar massor ikväll. honom.
Jo så är det iaf, blir ju inte lättare. Men det vänder kanske det också. Allra svårast är såklart minutrarna när man är i varandras armar för sista gången, när han blir blöt på kinden för mina tårar inte slutar trots att vi är så nära, och trots att den famnen är det som gör mig trygg. För det var verkligen så. Och dom där ögonen gav mig pirr i magen, det där leendet smittade av sig. Så var det. trots allt annat.
Och det svåraste nu är att det inte skulle behövt mycket för att ta alla steg tillbaka. Jag vet att jag inte kan höra av mig, det finns innuti mig och det är inget alternativ. Såklart gör det allt svårare, trots att det är det enda rätta. Jobbigast att det skulle funnits hundra sätt för honom att ta mig tillbaka, om han hade velat, men jag bestämde mig innan att sms inte skulle räcka nog. Så jag håller kvar i det. Varje gång jag går upp för min trappa tänker jag OM han skulle stå där, om det skulle ligga ett brev innan för dörren. Det skulle göra allt. "som tur är" så gör det ju inte det. Och jag visste väl hela tiden att om jag skulle gå, så skulle det inte bli mer. Jag höll kvar inågot som inte ens fanns. Men för mig fanns det. för mig fanns något mer, en dröm kanske, men den var iaf väldigt fin.

Värt att sitta och tänka på iofs, men jag kan ju inte låta bli.
Jag vill somna hållandes hans hand igen. fyfan vad jobbigt det är.


Men man klarar sig, man klarar sig till och med fint. Man träffar folk, man umgås med sig själv, man går ut, man flirtar, man dejtar, man pluggar, man andas och lever. Jag klagar inte på det liv jag lever, för det är fint, vackert och jag blir lycklig av det jag har. Men han finns fortfarande kvar. såklart.


Jag försöker att vara stark, jag försöker klara mig. Men sängen känns så stor här utan dig. jag undrar hur du mår och om du tänker på mig nu. I mina tankar finns det bara du. Och jag vet, jag vet. Att jag inte fungerar utan dig. Men jag vet, ja jag vet. Att allting kommer ordna sig, om jag får somna brevid dig. Dagen är okej, men på natten blir det svårt. Ensamheten slår mot mig så hårt. Jag klarar ingenting och allt jag gör blir bara fel, jag känner mig så obekväm och stel. Och jag vet, jag vet att jag inte fungerar utan dig. Och jag vet, ja jag vet. Att allting kommer ordna sig, om jag får somna brevid dig.


jaja. Man kan ju dock göra andra saker i livet nu utan att hänga upp sig. alltid nått. Ska lägga mig tidigt ikväll, för imorgon ska jag sova ut, sen börja träna som den jävla latis jag blivit, sen barnvakt. Jag tror jag ska ta världens längsta promenad imorgon kväll och lyssna på ingen soldat. Den behövs hos mig.

Nu väntar mitt upptappade bad och debatt i badrummet. Mys.