Lonito

Okej, jag kan inte det här. Kom hem nyss, tände inga lampor bara la mig på mage i sängen och låg där. Jag är så trött. Jag har liksom ingen energi till nått, och inget känns roligt. Jag är dödstrött på morgonen, men tar mig upp till skolan, men inte speciellt glad, orkar inte ens packa ner böcker för kan kan inte läsa nu. Jag orkar inte kolla på tentan, orkar inte läsa det vi ska analysera imorgon, orkar inte sortera papper. Jag orkar inte ringa någon, inte ens mamma. FUnderade på att åka hem till skövde, men fick ju bara ångest av tanken. Idag efter skolan åkte jag till Alingsås, bara för att. Livet blev inte bättre. Trots att jag gör saker så kan jag ju inte fly från mina problem. Och dom väntar på mig hemma i lägenheten. Det känns som att jag bär världen på mina axlar. På tåget satt jag och tänkte på att jag ville volontärarbeta, eller flytta utomlands och jobba på ett barnhem. Jag tror verkligen jag skulle må bra av att komma iväg och få perspektiv. Fan det är så jävla löjligt allt här, det finns liksom vackra små oskyldiga barn som har mist sina föräldrar, föräldrar lämnar bort sina barn för att dom inte kan ta hand om dom. Så går jag här, ut och in i olika affärer för att försöka shoppa mig nån jävla lycka. Det går liksom inte. Jag har en dröm om hur jag vill vara, men fan vad jag måste jobba hårt för att bli den människan. Istället stannar jag kvar här och går i en jävla svart jacka med ett nyköpt bälte i midjan. jag står och kollar mig i spegeln för att se om jag någonsin skulle kunna vara nöjd. Det är så jävla löjligt och meningslöst det där. Och jag vill inte heller träffa någon som endast tycker man kan ha kläder från NK. asså jag spyr på hela skiten. Och sen är det så jävla många människor som är precis sådana. Precis som jag själv. sådär jävla löjlig. Fattar man inte att det finns saker att ta tag i här i världen, för att göra den till en bättre plats, iaf för någon. Men vadfan gör jag? typ smörjer mig med brunutansol, det är väl det jag gör i mitt liv. kände precis lite självironi i mig, känns ändå lite lättare att garva åt det. Som jag som mest gör. Men jag letar ju bara efter det där. Det där som gör det värt, som gör mig värd. Istället för värdelös. Jag orkar liksom inte lyssna på att nån inte vet vad dom ska ha på sig på lördag, eller hur jävla pissfull någon var i trorsdags, jag orkar ingenting alls. Men i den här världen måste man orka, man kan inte bara lägga sig ner och försöka dö. Funkar ju inte riktigt så. man är endel av hela hamsterhjulet. Och jag är ju fan en smutsig jävla del. Jag vill kunna vara där, tycka skaker är roliga även fast dom är helt meningslösa. Men nu.. Nu sitter jag i nån jävla smet som också är så jävla onödig! Och jag vet att man inte ska minska ner sina egna problem och att dom kan vara stora just för en själv. Men jag vill inte vara sådan som håller på såhär. Det värsta i alltihop är ju att jag önskar jag var någon annan. Det finns ju verkligen människor som.. aa jag vet inte. Det är konstigt att vara två olika människor, för precis så känns det. Jag vill hitta något verkligt. Något där jag känner att jag vill leva i, där jag vill  vara. Istället så går jag omkring hela dagarna och bara tänker påvad jag ska säga till honom, hur jag ska komma bort från det. Inte för att på något vis förändrar världen, men det kanske förändrar mig lite. Jag kanske får någon ork tillbaka. Jag ler inte ens längre. bara på låtsas. Ingen kommer riktigt att förstå sig på mig. usch jag kan ju inte vara kvar här. Eller hur ska jag göra för att orka vara kvar i allt? jag behöver glöd. Jag har känt precis såhär förut, men det var länge sen. Jag skrev ett sms till honom och sa att han skulle ringa sen, så nu måste jag säga nått. Tror jag säger att jag är världens mest komplicerade människa som inte pallar relationer på ett sånt sätt. ATt jag bara blir konstig och att jag har massa saker att jobba på. massa saker i min ryggsäcl, för det är ju ett som är säkert iaf. Men jag klarar inte en dag till utav det här. Att försöka passa någon, som man redan har satt sig i underläge för. hur mycket jag än kämpar kommer jag inte kunna ta mig upp till något som är "lika", utan jag kommer vara den där lilla tjejen. Det kväver mig ju redan nu. Jag såg förresten på tv för ett tag sen, en 17 årig tjej från nått annat land, som satt med sin nyflödda bebis, som inte hade något hem och där några soldater hade kommit in till henne och hennes mamma och pappa för att få pengar, de var ju dock jätte fattiga så dom hade inga. Då hade soldaterna dödat hennes föräldrar framför ögonen på henne och sen hade dom våldtagit henne och det var det barnet som hon hade på armen. Hon hade inget kvar. Förstår man att välrden är sådär hemsk?! Sen igår så såg jag på ett program från sverige där då följde personer med obotliga sjukdommar som ALS och cancer, de hade familjer, små barn. Och det hemskaste att se var han pappan som precis hade renoverat sitt och familjens 1700-tals vill i fem år, men som började få muskelkramper och sånt där, fick reda på att han hade ALS, han jobbade på ett stort bilföretag och designade nya bilmodeller. Han stod där och presenterade den nya bilen, pratade med kollegorna och sa att han fått någon medicin som fungerade bra. Sen fick man se honom ett år efter, då satt han i rullstol, hade blivit så himla smal, han hade endast 10 procent kvar av sin lungkapacitet och man såg hur han fick anstränga sig så hårt för att andas, han kunde knappt prata utan fick skriva ner det han ville säga, och med sina tre barn som kanske var mellan 7-13. Men helt klar i huvudet. bara att kroppen inte klarade mer. Det var verkligen bland det hemskaste jag sett, den kontrasten. Jag säger inte det här för att man ska må sämre eller bättre. Men jag tänker på det, för att jag vill känna tacksamhet för livet och det jag har. Vilket är så himla svårt när jag bara går omkring och mår illa på allt som är jag... speciellt nu. Jag brukar ändå kunna tycka att jag är bra, på endel. Nu är jag mest ingenting alls.