Lonito

Pratade med min älskade syster idag, Hon är så klok. Och där finns mänskligheten som jag också har. Underligt att man känner sig ensammast i världen ibland. Jag som ändå är van. Inte för att jag på nått sätt får panik, utan mer att jag sätter mig, suckar djupt och undrar: Ska det inte vara mer än så här?
Det kan jag ändå tycka är bland de hemskaste tankarna som finns. Men tack och lov har jag fått lära mig att man gör sitt eget liv, även fast man får jobba i motvind. Ofta. Men det räddar mig litegrann varje gång, att man har ett val. Man har alltid ett val. Dom där jälva valen, dom själper mig också. Jag kan inte hantera val. Bara när jag verkliigen måste, då jag knappt kan andas längre, då väljer jag. Utav tvång av mitt inre. Var är det nu? Jag sitter här och ingenting hjälper, jag hjälper inte mig själv. Jag måste hjälpa mig sjäv nu. Emma, snälla gör nått åt dig. Gör nått åt allt det här som du inte vill ha. Men när allt bli för mycket då? När man bara önskar sig minst i hela världen, att någon ska ta mig i sin famn, att min kropp ska ha blivit så liten att jag skulle kunna gå sönder, att någon kramar och tycker synd men säger att de vet att det blir bra. Att någon som är stark bara skulle lyssna, inte ta åt sig, att man kan säga sånt som man aldrig säger. Jag vet inte varför men jag skäms ofta för mig själv. Därför väljer jag såklart vad jag berättar. Vissa saker går inte. Jag är rädd om andra. Men det finns svaga stunder då man råkar häva ur sig lite mer från sitt inre än vad som var meningen. Men jag tar bort det. Sånt har inte hänt hos mig. Det går inte.





mina pusselbitar passar inte ihop.