Lonito

Jag har köpt världens vackraste lilla bok som heter : Jag behöver dig mer äm jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket Av gunnar ardelius. En liten roman/lyrik bok. Så vacker så man inte vet var man ska ta sig till. Sträck läste ut den igår så det var ju väldigt synd, men jag ska dela med mig utav något av det vackraste jag läst här iaf. Den handlar om den första kärleken och han beskriver den precis som det är. Tänk att folk kan sätta ord på det så bra så man ryser i hela kroppen.
Sen köpte jag även en bok om härskar-tekniker, den fula vägen till makt. Det ska bli intressant. Men funderar på om jag kommer bli lite galen när jag läser den och tro att alla använder sig av den. Eller så är det för att jag vet att någon använder sig utav det. Men det skadar inte att läsa den, kommer nog bli intressant.

Och så var vi på Coop för att köpa energiryck och choklad. Han var precis sådär som jag trodde att han var. Charmigt löjlig. Pratar med pesonalen. Man kunde ju bara se på hon tjejen i kassan hur hon blev till sig. Jag vet ju att man blir det. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är en viss typ som jag verkligen bara dras till. Och jag hatar det lite, samtidigt som jag inte kan låta bli att farscineras av det. För jag vet att han skulle kunna trollbinda vem som helst. Och så sitter jag mitt i klistret. Och när han ringde och var med sin kvinnliga kollega som inte kunde fnittrat mer åt honom. Och jag vet att man gör det. Jag vet ju så väl. hmm. Det är inte det att jag skulle vilja vara som honom. Jag är ju bra själv, alltså i sådana situationer, jag är bara jag. Jag är trevlig och ler mycket. Men jag undrar varför man är sådan? Kanske är man helt enkelt så som människa, eller så är det en fasad. Eller så är han bara den där typiska säljartypen. Nu "känner" jag honom lite mer, så jag vet ju. Jag vet lite mer. Men det är ju inte konstigt att man fastnar i den där människan. Som inte behöver vika undan blicken när han tittar på en, som är barnslig och sprallig, som är passionerad, som brinner för något, som låter mig sitta tyst i bilen bara för att jag vill, som är sådär charmigt rolig utan att han vet om det, som tycker att jag är fin, som gillar mina händer och tycker att jag är sexig.

Det han inte vet är att jag är en människa, att jag har tankar, att jag är smart, att jag har bra saker att säga, att jag funderar, att jag är jag. Och att jag är Emma. som har mycket att jobba med i livet.

wellwell.


den första, unga kärleken i vacker form:

"Om det händer något intressant så tänker jag bara på att jag ska berätta det för dig så exakt som möjligt senare. I dag på väg till skolan såg jag en daggmask som hade torkat på asfalten och klibbat fast. Hade jag berättat det för någon i skolan så hade de bara skrattat. Men när jag tänkete på daggmasken så visste jag helt säkert att du skulle förstå. Det var bara jobbigt att vänta hela dagen.
- Vad tänkte du?
- Att den såg ledsen ut."

"Hon vaknar upp av att hon skrattar i sömnen. Det är ljust ute och solsken. Det strålar på hans ansikte som ser yngre ut nör han sover; öppnare och mer avslappnat. Hans mun är tryckt mot kudden där det ligger en liten salivfläck. Formad som ett litet hjörta, tänker hon. Under täcket är det varmt och det luktar av deras kroppar. Hon gnider sig mot honom tills han vaknar."

"Om alla människor i världen likande varandra - utom två-Han ser på sig själv och sedan på henne, hennes händer försvinner i ett stort vitt löddermoln när hon diskar, men de finns kvar där under, det kan han vara säker på. När hon sträcker fram de skrupmna händerna, lägger dem i hans knä och låter honom torka dem torra med kökshandduken och fingertopparna sakta rätar ut sig, när hennes hud beter sig på det sättet vill han säga henne: Vi hör ihop som Hennes & Mauritz. De där ute är några andra. Gå inte dit."

"- berätta om det där med när du slog koden och att du kände dig som att du smälte. Han borrar in huvudet i hennes armhåla med näsan längst in. Så luktar hon, just precis så.
- Jo, jag kände mig förälskad som en smält snöboll. Och när jag var på väg att slå portkoden så tänkte jag på alla gånger dina fingrar tryckt in siffrorna där, och att de fingrarna varit sköni i mig.
- Och sen stannade du utanför min dörr och funderade ut vad du skulle säga när jag öppnade?
- Ja, fast jag sa det aldrig. Hon vrider sig så att de kan se varandra i ögonen.
- Vad var det du tänkte ut?
- Jag tänkte säga att jag var lite nervös."

"- Tror du att du skulle vilja vara med mig om du kunde läsa mina tankar?
- allt du tänkte på?
- ja.
- jag vet inte riktigt, hur skulle jag kunna veta det?
- det kan man inte"

"-Det skrämmer mig att jag inte kan göra något vettigt åt saken.
- Är du rädd för att du kommer att ha ett tråkigt jobb där du måste träffa samma människor varje dag och dricka pulvet kaffe?
- Jag är mer rädd för att jag kommer glömma bort känslorna jag har nu.
- Ungeför som du har glömt bort hur det kändes att vara tre år?
- Att jag säkert kommer att tänka: Jag var så ung, förstod inte riktigt allt. Det stör mig att jag vet att jag kommer ha fel."

"Till en början finns alltid valet att vara ensam. Sedan blir det inte ett val längre. När slutade det vara ett val? Vad är det i mig som har slutat att välja dig, som istället har flyttat in i dig så att jag måste vara med dgi för att kunna vara med mig själv?"


"De sitter i den röda skinnsoffan och gråter ut alla tårar som lagrats i dem den sista tiden. Det känns febrigt, allt de säger försvinner bort i hulkande och snoriga obegripligheter. Varje gång han tittar på henne vill han bara kasta sig i hennes famn och säga att det bara är på skoj. Att de fortfarande är ihop att de fortfarande ska göra tusen och åter tusen små skojigheter tillsammans. Det går inte att förstå hur två som tycker so mycket om varandra kan göra varandra så illa.
-Varför kan inte allt bara vara som vanligt? gråter hon.
- Jag vet inte, svarar han. Det kan bara inte det längre.
Han försöker lyfta på armen för att ta en klunk vatten men armen lyder honom inte. Han sjunker ner från soffan, ner på fiskbensparketten och hon sjunker också ner efter honom så att de båda hamnar på golvet.
-Kan jag inte få en kram? säger han.
-Jo, du kan väl få en, tycker hon. Men bara en, annars kommer jag att bli galen.
De kramas så hårt dom kan, förtvivlat hårt. Det känns som alla kramar de någonsingivit varandra samtisigt. Munnarna glider mot varandra, de har inte riktigt förstått att det är slut, ingen har tänkt på att meddela dem den sorgliga nyheten. De närmar sig varandra som den naturligaste sak i världen, som att de alltid hört ihop. När läpparna snudar varandra så rycker kropparna till och rullar bort över golvet. De slungas ifrån varandra som två repellerande magneter. Det är det som har hänt. deras plus- och minuspoler har blivit felinställda."