Lonito

vad gav dig rätten till mig? vad gav dig rätten till min kropp? Vad gav dig rätten att komma till mitt hus? När fan tog du dig friheten att trampa ner mig och vad tänkte du när du gjorde det? Jag begär inga svar för ja kommer ändå aldrig att förstå. För någonstans har du tappat bort människors värde. Människor för dig kanske är saker. Slit och slängmaterial. Men jag bad aldrig om att få vara det. Jag avböjde första gången och alla andra gånger. Men ändå så gjorde du det mesta för att få ner mig på botten. På något sätt tror jag du ville vara behövd, du älskade stunderna av förlåt, att du hade makten i dina händer att bara ta något i från någon och sedan också göra det bra. Ett litet liv i dina egna händer som du kunde spela bort när du ville för att få ut din sjuka hemska jävla tankar och slippa din jävla ångest som du har inom dig. Och det enda jag gjorde var att försöka förmildra den. Hålla om dig, behandla dig som ett barn, prata om annat, inte ifrågasätta. Jag blev en äcklig jävla fjolla hos dig. Och jag ska aldrig vara så mer. Jag ska aldrig gå med på saker bara för att det förväntas av mig. Vem fan kapade allt det här svåra? jag blir galen när jag tänker på kommande grejer som man ska utsättas för. Man kan skydda sig lite genom att vara själv, men jag vill inte vara rädd. Jag hatar dig för att du har gjort mig ännu mer rädd!



Man kan inte äga någon. aldrig mer vill jag vara någons ägodel. En trofé eller någon som man till varje pris ska kontrollera. kärleken kan inte växa där. och jag kommer aldrig mer befinna mig i en sådan famn. det är inte värt det någon jävla stanns.




På nått konstgt sätt så är jag mest arg. det är skönt. bara jag inte hör din röst så går allt så mycket enklare. Distans och tid, jag kommer ihåg Babben. Och jag tror på fullt allvar att det blir bra igen. Jag läker. För att det är det enda jag vet, och faktiskt det jag alltid strävar mot. jag har svårt för att vara svag, men nu är det så. det kommer väl när det kommer och jag lovar att jga ska släppa ut det fullt ut när det händer. Min hjärna är så tacksam för att slippa handskas med alla tankar om orden och inte borden. Min mage och mitt hjärta känner inte samma panik och jag andas lite lugnare innan jag ska sova.



det är snart höst, och jag tror att vi kommer följa träden ändra färg från fönstrena utav olika caféer. Promenader, varma halsdukar, tända ljus. Någonting bättre är redan på väg.


Hejhej.