Lonito

Det är en melissa horn kväll ikväll. det är mörkt utanför mitt fönster, en stor tjock dimma utanför och innuti mig. Det är en sån kväll när jag står på trappan i en kofta och röker cigarett efter cigarett, men det ger just ingen kick alls. Och några har fest i huset brevid mitt. En dag som har varit sådär som den inte borde. Men jag har köpt gula ljus och dom luktar vanilj, och min lägenhet sveper in mig i dess famn och jag är ju trygg här. Det här är min plats och ingen kan ta den ifrån mig. Det hade varit mysigt att ha en katt som skulle kunnat ligga här och fått bli kilad på magen och som får sova i min säng. Varför lyssnar jag inte på Melissa horn oftare? det är ju bland det vackraste som finns och jag kan alla hennes texter utantill. Dom passar in i mitt liv, allihop nästan.
Jag har haft en helt fantastisk vecka och älskat varje dag. Det är så underbart när man känner att livet verkligen är här och nu och att man lever som man vill, man älskar när man kan. Dessvärre får man ju ta smällarna sen, men på någotsätt tycker jag ju att det är värt det. Det är himla konstigt det där, jag är himla konstig.
SKa snart lägga mig på spikmattan och titta på filmen remember me. Kärlek i höggrad är vad jag har hört om den filmen. Jag har sparat den länge, men ikväll kanske jag orkar. Jag vill liksom inte titta på filmer och bli bitter, inte min grej. Jag vill titta och känna ärlig lycka. trots att det bara är film.
Jag älskar att det har funnits en nyckel på en balkong hela veckan, en promenad bort. en backe upp. en varm famn. Borta på natten, det är fint. Att slingra ihop sina ben med någons, att hålla om. Att få ligga kvar på morgonen, att få ett samtal när man vaknar, frukost och pussar. Och det är till honom jag alltid vill gå om nätterna. Jag blir fortfarande nervös av hans namn på min display. Och jag blir fortfarande lika ledsen när all respekt försvinner eller aldrig ens har funnits. Det är konstigt att jag kan känna mig så trygg men samtidigt så otrygg hos honom. Det är konstigt att det är honom jag saknar en regnig kväll som denna. Det är konstigt att hata och tycka om på samma gång, dom går ju inte ihop.

näe bryt ihop och kom upp igen. Men till saken hör ju att jag liksom inte kan bryta ihop ens. Hur gör man? jag kan ligga och tänka, men mina tankar blir ju ändå inte så negativa som jag önskar, då blir jag ju inte arg. för det finns alltid två sidor av myntet. jag blir mer tom än ledsen.

imorgon ska jag sätta mig på bibblan och dricka kaffe och läsa en bok.

Du springer aldrig i fatt när jag väl är där. Jag vill inte tänka frammåt, men är livrädd att fastna här.
Nu kan det vara försent, att säga som det är. Vi testar nya vägar som aldrig tycks ta slut. Vi har försökt
fånga den andra, men aldrig nått ut. Jag vill ha en sista channs, så jag säger rakt ut: Jag vill ha dig nu,
som jag hade dig förut.
Jag vet att det är svårt över telefon, men när jag har dig nära, vill du där ifrån. jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår.
Jag försöker träffa andra, men det är inte så lätt. jag har försökt att tänka bort dig på alla sätt.
Det är dags att lägga på, men att stanna känns så rätt.


.

Den här texten är ju jag personifierad:

Jag vaknar brevid dig, ser alla bilder från igår. Du ser inte men hör hur jag frågar: vem är jag ikväll? Du är stor som en ande och gör mig liten som få. Men du får mig att le som ingen annan. Och sjunka lågt och be om mer. Åh, när det äntligen är över, när broarna inte syns till. Åh, när du gett dig över, då faller jag tillbaks, dit du vill. När jag ändå är ensam, ja vad spelar jag för roll? Så när du säger: jag finns om du behöver. Ja då öppnar jag min dörr. Och när jag ser att du ringer, så försöker jag att hålla kvar, kvar i alla löften som lovats. Men vem är jag ikväll?