Lonito

Jag längtar hem. Hem till min älskade mamma. Vi satt där i hennes verkstad och hon var hostig. Jag blir rädd när min mamma är sjuk nu för tiden. Det skrämmer mig. Men jag känner också en sån otrolig kärlek så fort jag ser henne, när hon säger att hon saknat mig och när man får en sån där innerlig kram. Det är otroligt häftigt med sån där kärlek, som bara blir starkare och som är helt gränslös. Jag fick en kopp svart kaffe och vi delade på kexchokladen som jag hade köpt med mig till oss. Och vi pratade om allt möjligt. Och hon pratade om sin verkstad och om att hon hade mycket jobb. Hon jobbar lite för mycket ibland tror jag. Sen kom pappa förbi och jag fick en sån där bamsekram som bara han ger mig, och han var glad och sa att det kändes som att jag aldrig är hemma och jag som tyckte det var precis tvärtom, att jag ofta är hemma. Kanske livet står still lite därhemma ibland iaf. Kanske står det stilla här med. Just nu gör det där. Det är sådär mellan mjölkigt, och inte riktigt belåtet. Jag tror på det där med att vara nöjd. kanske för att jag har sökt trygghet så länge nu men inte hittat det. Kanske därför jag har så svårt med relationer. Jag behöver garantier. grejen är ju bara den att livet inte ger en några som helst garantier. Tänk när jag och A lovade att vi alltid skulle älska varandra, föralltid förevigt jämt och ständigt. ibland trodde jag på det. Jag tycker det är fint när människor vågar chansa, när folk vill och kämpar. sen att det går åt helvete ibland får man ta. Men jag vill inte vara rädd.



but i am.



natti.