already gone
Och alla är bara så himla hemska.
Varför tror man ens att folk börjar med ett självskade beteende? Varför får folk anorexia och ätstörningar eller skär sig eller vad fan man nu gör?! Jo för att det inte finns folk som lyssnar, eller märker att man mår dåligt. Tror att dom flestas om håller på med något sånt alltid där och då tänker, det spelar ju ändå ingen roll. För att det märks inte att det spelar någon roll för någon annan. Och om man då redan har så pass låg självkänsla att man själv inte spelar någon roll för sig själv så är ju andras stöd som himla viktigt. Men folk orkarvågarvetintevaddomskasäga eller vad det nu är. Men det enda som behövs är ju att lyssna. lyssna på att man är helt jävla dum i huvudet så man får ut alla hemska tankar, allt som är stört. Men det går ju inte, för antingen så har alla så jävla mkt problem själva ( helt förståeligt ) så man inte riktigt kan med att säga allt, eller så är dom bara helt lyckliga och inte gått igenom något som är hälften så svårt så man säger : ryck upp dig, tänk positivt, gör bara såhär så blir det bra eller vänta på sommaren eller nått jävla idiotiskt. Så har man gått en dag till med sig själv, försökt göra det så bra som möjligt, lyckats till en del, misslyckats den andra delen. Jag försöker så jävla hårt göra saker som jag mår bra av, med mig själv. men tillslut så kanske man har varit för mkt själv med alla sina tankar så man blir alldeles jätteledsen såhär nu när klockan är 11 på kvällen, så att mascaran rinner när man står dr utanför med en cigarett i handen och undrar om någon finns där? Inte just nu. inte just nu. och så undrar man då när man står där helt ensam om man inte ens var värd ett sms av han det där jävla puckot som tog så mkt, som man har hörts med typ varje dag i snart ett halvår, inte ens ett hejdå? Så mkt man offrat ( det visste jag iofs att jag gjorde ) Men det blir ju iaf helt sjukt. Och man själv som alltid är typ; näe jag måste höra av mig och säga att vi inte ska ses, jag kan inte bara byta nr, jag ska säga att vi bara ska vara vänner ( nu pratar jag inte om honom men i alla relationer är man ju typ sån, man går inte bara från att en dag höra av sig till tvärt om ) Inte för att det skulle splat nån jävla roll i det här fallet. Jag vet att det här är det bästa. Men hur bra känns det? Det spelar ju ingen roll hur gott man än gör. så känns det. Eller hur jävla piss man än gör. näe. och ingen att prata med, för vad ska jag säga? men är ju skönt att man kan skriva lite iaf. Men det är ju inte konstigt att folk söker kärlek som galningar, det är för att man känner sig ensam. Och man har inte tillräckligt med kärlek till sig själv, man kan liksom inte lägga den på sig själv, lättare att lägga på någon annan ( den ekvationen går inte ihop men så tror jag att det är ) . Och därför håller ju inget sånt heller. inget liv håller om man hatar sig själv. så är det ju också tyvärr. synd på ett sätt att jag blev sån här, jag är inte som alla andra som kan sätta på nån fasad och vara glad när jag inte är det. jag kan inte ha ett socialt fungerande liv när jag mår dåligt. För när man är med sina vänner och familj ska man ändå vara glad, annars blir folk oroliga och då är jag hellre själv. Därför är jag mkt själv. jag mår dåligt endel. och det är värre att vara själv då. Men jag väntar tills man ser en ljusglimt vilket man alltid gör, och då kan man umgås lite igen.
Och hur fan ska jag orka se honom på stan nångång?! trodde det idag och det högg allvarligt till i magen på m ig, sådär som när man inte alls är beredd. jag orkar inte att han jobbar precis där jag går i skolan, jag orkar inte att jag tittar efter hans bil när jag går i stan. och sen skiter jag fullständigt i om alla tycker att det här bara är en grej jag mår dåligt för nu, och att det är massor som ligger under. Ja det är det, men det här är väl lika jävla jobbigt ändå, eller jobbigare?? för det är det PLUS allt det där andra.
sen kan ju killar man träffat för länge sen bara lägga ner att messa miiiiiig på kvällarna. vad är folks problem?! jo dom är väl också ensamma men fan varför ta ut det på mig?! oj så skoj. vad är det här för jävla värld?
out.
Varför tror man ens att folk börjar med ett självskade beteende? Varför får folk anorexia och ätstörningar eller skär sig eller vad fan man nu gör?! Jo för att det inte finns folk som lyssnar, eller märker att man mår dåligt. Tror att dom flestas om håller på med något sånt alltid där och då tänker, det spelar ju ändå ingen roll. För att det märks inte att det spelar någon roll för någon annan. Och om man då redan har så pass låg självkänsla att man själv inte spelar någon roll för sig själv så är ju andras stöd som himla viktigt. Men folk orkarvågarvetintevaddomskasäga eller vad det nu är. Men det enda som behövs är ju att lyssna. lyssna på att man är helt jävla dum i huvudet så man får ut alla hemska tankar, allt som är stört. Men det går ju inte, för antingen så har alla så jävla mkt problem själva ( helt förståeligt ) så man inte riktigt kan med att säga allt, eller så är dom bara helt lyckliga och inte gått igenom något som är hälften så svårt så man säger : ryck upp dig, tänk positivt, gör bara såhär så blir det bra eller vänta på sommaren eller nått jävla idiotiskt. Så har man gått en dag till med sig själv, försökt göra det så bra som möjligt, lyckats till en del, misslyckats den andra delen. Jag försöker så jävla hårt göra saker som jag mår bra av, med mig själv. men tillslut så kanske man har varit för mkt själv med alla sina tankar så man blir alldeles jätteledsen såhär nu när klockan är 11 på kvällen, så att mascaran rinner när man står dr utanför med en cigarett i handen och undrar om någon finns där? Inte just nu. inte just nu. och så undrar man då när man står där helt ensam om man inte ens var värd ett sms av han det där jävla puckot som tog så mkt, som man har hörts med typ varje dag i snart ett halvår, inte ens ett hejdå? Så mkt man offrat ( det visste jag iofs att jag gjorde ) Men det blir ju iaf helt sjukt. Och man själv som alltid är typ; näe jag måste höra av mig och säga att vi inte ska ses, jag kan inte bara byta nr, jag ska säga att vi bara ska vara vänner ( nu pratar jag inte om honom men i alla relationer är man ju typ sån, man går inte bara från att en dag höra av sig till tvärt om ) Inte för att det skulle splat nån jävla roll i det här fallet. Jag vet att det här är det bästa. Men hur bra känns det? Det spelar ju ingen roll hur gott man än gör. så känns det. Eller hur jävla piss man än gör. näe. och ingen att prata med, för vad ska jag säga? men är ju skönt att man kan skriva lite iaf. Men det är ju inte konstigt att folk söker kärlek som galningar, det är för att man känner sig ensam. Och man har inte tillräckligt med kärlek till sig själv, man kan liksom inte lägga den på sig själv, lättare att lägga på någon annan ( den ekvationen går inte ihop men så tror jag att det är ) . Och därför håller ju inget sånt heller. inget liv håller om man hatar sig själv. så är det ju också tyvärr. synd på ett sätt att jag blev sån här, jag är inte som alla andra som kan sätta på nån fasad och vara glad när jag inte är det. jag kan inte ha ett socialt fungerande liv när jag mår dåligt. För när man är med sina vänner och familj ska man ändå vara glad, annars blir folk oroliga och då är jag hellre själv. Därför är jag mkt själv. jag mår dåligt endel. och det är värre att vara själv då. Men jag väntar tills man ser en ljusglimt vilket man alltid gör, och då kan man umgås lite igen.
Och hur fan ska jag orka se honom på stan nångång?! trodde det idag och det högg allvarligt till i magen på m ig, sådär som när man inte alls är beredd. jag orkar inte att han jobbar precis där jag går i skolan, jag orkar inte att jag tittar efter hans bil när jag går i stan. och sen skiter jag fullständigt i om alla tycker att det här bara är en grej jag mår dåligt för nu, och att det är massor som ligger under. Ja det är det, men det här är väl lika jävla jobbigt ändå, eller jobbigare?? för det är det PLUS allt det där andra.
sen kan ju killar man träffat för länge sen bara lägga ner att messa miiiiiig på kvällarna. vad är folks problem?! jo dom är väl också ensamma men fan varför ta ut det på mig?! oj så skoj. vad är det här för jävla värld?
out.
Kommentarer
Postat av: ejna
Jag saknar dig!
När jag kommer hem, tar jag med vinet och du tar med pratat så kan vi kombinera detta på din balkong!
Postat av: Malin
Jag är också ensammast i världen. Det spelar ingen roll hur många man har på riktigt för så länge man inte har sig själv är man ändå så jävla ensam. Även om man till exempel råkar bo med någon. Så det där sms:et som aldrig kom hade ändå inte spelat någon roll, jag lovar.
Men av någon anledning glömmer jag lite bort att jag är så ensam när jag är med dig. Kan vi inte dricka kaffe med många påtårar och gråta tillsammans varje gång vi är ensamma?
Trackback
