blixtsnille
teorin om att man kan bli det man vill. som jag har haft.
Men den kan nog utvecklas lite nu när jag suttit här och funderat lite.
Jag tror att man kan bli/vara/ få det man vill ha om det är vart att kämpa för och att man får offra saker för det, det är då det går. Det är det som är den där viljan som man pratar om att man inte har till något. Man är alltså inte beredd att orka kämpa sig till allting.
Tillexempel så skulle jag kunna säga nu att jag skulle vilja bli sångerska. Ja, sjukt roligt att uppträda för folk osv, men jag tycker inte det är värt all den kraft jag skulle få lägga ner för att lyckas. Är man inte beredd på det så skiter man ju allvarligt talat i det. Man väljer kanske andra vägar. andra saker.
Jag kanske kan sitta här ibland och ösnka att jag typ vill ha fler vänner, men orkar jag lägga ner all tid och kraft på det? Är det så pass vikigt för mig? När man verkligen orkar ta allt det där jobbiga, det är såklart då man också vinner saker på det. Men själva kontentan är ju att man faktiskt får offra massor av saker för saker man kanske vill, och det är ju där man stannar. Man kanske vill vara en person som kan klara att vara själv, men då får man ju okcså offra att säga nej till andra, man får offra att tycka att det är jobbigt innan man lärt sig och kan njuta av sitt eget sällskap. Det kanske inte är så många som gör? Vissa kanske "måste" lära sig detta och det blir då inte lika svårt för man behöver då inte offra lika mycket, utan man kanske ser att man istället vinner på det.
Alltså vill man en sak tillräckligt mykcet, så går det, men man måste offra. Så tror jag. Nu får offra en dålig klang och jag kanske skulle kunna använda ett annat ord. Ett annat exemepl, man kanske vill bort från en dålig relation, men man gör inget åt det för att man vet at man blir tvungen att kämpa så mycket på vägen, man vet att man kommer förlora vissa känslor som man har i sig som man kanske inte vill osv. Men om man verkligen vill något, så tror jag ju att man tillslut tar sig upp, gör ett försök och kommer igenom. Når man väl målet så var det förhopningsvis värt det.
Ingen bra förklaring kanske, men i mitt huvud blev allt lite klarare. För jag tänker mycket på att om man är orkeslös och egentligen vill massor med saker men man gör inte ett piss. Så jävla onödigt. Men man kan ju börja komma på saker man verkligen vill/vill vara om man nu kan det. Och se om man orkar göra en förädring (omdet nu är det man vill alltså) Sen kan man ju kolla vidare och se vilka saker man faktikst inte orkar kämpa för och se om det skulle kunna vara värt det, eller om man vill vänta med det. Är man inte nöjd så tror jag ju ändå på att det är värt att ha det lite jävla jobbigt ett tag (om man orkar) för att det sen ska bli bättre. Man kan inte gå runt ett liv och vänta eller vara halv nöjd eller ännu värre, missnöjd. Jag vet inte, men jag vill inte det.
Nu menar jag både ytliga och djupa saker. Så nu ska jag af ta mig en funderare på vad jag vill, och vad jag orkar göra något åt, och som jag bör göra något åt för att må bättre.
Men den kan nog utvecklas lite nu när jag suttit här och funderat lite.
Jag tror att man kan bli/vara/ få det man vill ha om det är vart att kämpa för och att man får offra saker för det, det är då det går. Det är det som är den där viljan som man pratar om att man inte har till något. Man är alltså inte beredd att orka kämpa sig till allting.
Tillexempel så skulle jag kunna säga nu att jag skulle vilja bli sångerska. Ja, sjukt roligt att uppträda för folk osv, men jag tycker inte det är värt all den kraft jag skulle få lägga ner för att lyckas. Är man inte beredd på det så skiter man ju allvarligt talat i det. Man väljer kanske andra vägar. andra saker.
Jag kanske kan sitta här ibland och ösnka att jag typ vill ha fler vänner, men orkar jag lägga ner all tid och kraft på det? Är det så pass vikigt för mig? När man verkligen orkar ta allt det där jobbiga, det är såklart då man också vinner saker på det. Men själva kontentan är ju att man faktiskt får offra massor av saker för saker man kanske vill, och det är ju där man stannar. Man kanske vill vara en person som kan klara att vara själv, men då får man ju okcså offra att säga nej till andra, man får offra att tycka att det är jobbigt innan man lärt sig och kan njuta av sitt eget sällskap. Det kanske inte är så många som gör? Vissa kanske "måste" lära sig detta och det blir då inte lika svårt för man behöver då inte offra lika mycket, utan man kanske ser att man istället vinner på det.
Alltså vill man en sak tillräckligt mykcet, så går det, men man måste offra. Så tror jag. Nu får offra en dålig klang och jag kanske skulle kunna använda ett annat ord. Ett annat exemepl, man kanske vill bort från en dålig relation, men man gör inget åt det för att man vet at man blir tvungen att kämpa så mycket på vägen, man vet att man kommer förlora vissa känslor som man har i sig som man kanske inte vill osv. Men om man verkligen vill något, så tror jag ju att man tillslut tar sig upp, gör ett försök och kommer igenom. Når man väl målet så var det förhopningsvis värt det.
Ingen bra förklaring kanske, men i mitt huvud blev allt lite klarare. För jag tänker mycket på att om man är orkeslös och egentligen vill massor med saker men man gör inte ett piss. Så jävla onödigt. Men man kan ju börja komma på saker man verkligen vill/vill vara om man nu kan det. Och se om man orkar göra en förädring (omdet nu är det man vill alltså) Sen kan man ju kolla vidare och se vilka saker man faktikst inte orkar kämpa för och se om det skulle kunna vara värt det, eller om man vill vänta med det. Är man inte nöjd så tror jag ju ändå på att det är värt att ha det lite jävla jobbigt ett tag (om man orkar) för att det sen ska bli bättre. Man kan inte gå runt ett liv och vänta eller vara halv nöjd eller ännu värre, missnöjd. Jag vet inte, men jag vill inte det.
Nu menar jag både ytliga och djupa saker. Så nu ska jag af ta mig en funderare på vad jag vill, och vad jag orkar göra något åt, och som jag bör göra något åt för att må bättre.
Kommentarer
Trackback
