Lonito

Jag är ganska ofta ledsen nu för tiden. Jag vet inte vad det är och kan inte sätta fingret på det. Kanske allt som man har gått igenom, men jag orkar inte att det ska vara det, för vafan man ska gå igenom mycket till kanske. Och då orkar jag inte hålla på och gräva ner mig i massa gammalt. Eller jag kan inte. Jag vet inte hur man gör när man sitter och är ledsen för något som har varit jobbigt. Då tar man ju istället tag i nya problem. så gör jag. säkert ett dåligt sätt men jag kan inte det andra sättet. Ibalnd önskar jag att jag också kan få bli deprimerad över att något har varit så himla jobbigt, att bara ligga i sängen och gråta för att man inte orkar mer och att man tycker att det är okej att bara ligga där, att få gå till nån psykdoktor som pratar med en och som skriver ut antideprisiva. tänk om jag var sån? Näe för Emma ska ta tag i allt själv. hon ska gå vidare och vara stark iallafall. Finns ju inte en enda gång jag har bara legat och tyckt synd om mig själv, för jag kan inte. Kanske för att jag inte tycker jag är värd det, som med allt annat. Jag har fortfarande inte kopplat ifall det är så, men känns ju som allt pekar dit åt. Men om jag inte kan få in det i hjärnan så hjälper det ju iallafall inte. Jag var en tjej som inte visste så mycket om hur det var att ha det jobbigt. Som alltid varit nöjd eller iallafall inte reflekterat så mycket över nått annat. Sen träffar man någon som man inte fattar behandlar en illa, för hur fan ska man tro att det inte är av kärlek när den personen säger att den älskar mig mest på hela jorden och skulle göra allt för mig? Jag hade aldrig hört det förut. men så får man bara en fix idé om att börja super träna och sluta äta. så gör man det ett halv år, varje dag, samtidigt som man inte får umgås med någon eller gå på nån fest eller säga fel saker eller titta på fel människor, oså får man höra av den personen som man gjort allt detta för, offrat allt det där, att man inte är som vanligt, att man inte alls är lika glad längre och att man inte pratar lika mycket. Och ens bästa kompis gråter och es mamma gråter, och då bästter man sig för att bara lägga bort hela ätsörningen, för att den skadade alla andra så himla mycket. Sen har man tänk på mat och träning varje dag, varje dag gör jag det. så kan det gå. och sen där emellan hinna träfa några andra puckon också men dom orkar jag inte ens gå in på, för jag blir så less.

Jag lever genom andra. ibland. ofta.


Och nu orkar jag inte mer liksom. Me det finns ju inget ställe jag kan dra till och bara stanna där och skita iallt. man kan inte göra så. eller kan man? och skulle man verkligen vilja det? Det är nog mest för att man vill vara ifred med sina problem. inte störa någon annan. eller kanske få lite perspektiv och distans på allt för en stund.

Jag måste göra nått åt livet. Konstigt att det alltid blir att jag tänker att jag måste börja äta bra och träna. Det låter så himla ytligt. Men fan vad skönt att få vara lie ytlig ibland och inte alltid så jävla innerlig. Jag kan inte ta bort att jag tycker om att vara snygg. Och alt det här jävla snacket om att man måste jobba med insidan först o bla. bl.a DET FUNKAR INTE FÖR MIG! Jag har gjort det i fem år nu, bara skitit i hela grejen, emellanåt inte skitit i den, jag vet. Men jag hatar at vara tjock. jag tycker jag är äcklig. varje dag. Och det kan inte nån jävla människa ändra på. bara jag. Och jag kan fan inte sitta här och tycka synd om mig själv om jag istället bara sitter inne och äter ( nu är kanske inte det det enda jag gör men iaf ). Jag orkar inte gå ut, jag orkar inte festa, jag orkar inte hänga med folk, jag orkar inte gå på stan. Jag vill inte nånting. man klarar liksom inte av pressen man sätter på sig själv, men man klarar inte hellre att leva i dn kroppn och med det man gör, då blir det så ävla krångligt helt plötsligt. Man är så himla medveten om att det är "fel" att gå ner i vikt och tro att man ska bli lycklig. och det vet väl jag att man inte blir. Men om man har lättare för att vistas i alla sammanhang när man trivs med sig själv, så blir man lyckligare. Näe jag tycker inte det här är nån bra filosofi, skulle önska man bara kunde tycka att man var bra i sig själv och fin som man är, men det går inte hos mig. Jag är ledsen. ond spiral säger jag till den.
Jag vill liksom ha fler saker att göra, aktivera mig, men jag vill inte synas någonstanns.

så what to do?

och människor kan säkert inte förstå det här. men det här är inte nån liten fnurra jag har fått. det här är det jag lever med varje dag, och skulle nån kunna ta bort det så skulle jag såklart göra vad som helst för det. men det försvinner inte. Och jag vill inte att det ska försvinna av att jag hittar nån som älskar mig för att jag är den jag är. jag vill älska mig innan. Jag skiter i nått jävla ideal och den här grejen. men det ÄR viktigt för mig att se fin ut, jag fullkomligt älskar det allvarligt talat. När jag känner mig fin mår jag bra eller tvärt om kanske det är. Men det hänger väl ihop på båda ställena. Men jag tycker fan att det är bättre att jag gör något åt mig själv istället för att sitta och vara avundsjuk på andra, eller inte kunna umgås med människor som jag vill. DET är sjukt om nått.

skit i att läsa min blogg om ni tycker sånt här utseende snack är jobbigt. Men det är mitt.
Jag får helt enkelt... hmm ja vad får jag?
nått måste jag ju göra.

fan, gonatt.