i huvudet
Jag är bäst själv. Jag är riktigt jävla bra på att vara själv.
Tänker mycket på det där, vi pratar ofta om det här med att vara själv. Jag har gjort mycket för att klara att vara själv. Jag ställde in mig på att kunna vara själv, men av vilka anledningar? För att jag är rädd för att bli lämnad? för att jag tycker att det är bra att klara av det? För att slippa prestera? Jag vet inte. Men jag tror innerst inne att det är bra att klara att vara själv, det kanske inte blir lika svårt om folk lämnar en sen. Men jag tror också att mitt liv blir lite svårt när jag tycker om att vara själv. jag vill inte gå in i saker. Jag vet inte hur man gör. Jag kan stanna i relationer på en viss nivå, men sen.. Sen vet jag inte om jag duger. För jag är aldrig kvar såpass länge, och jag skyller alltid på något. Det är konstigt det där.
Men nu när jag tänkt mycket på det här så förstår jag kanske inte (eller jo det gör jag väl) men det finns ju så många människor som inte vill vara själva. Men för mig så är det så att inför mig själv kan jag ju bara vara mig själv, jag får ha alla mina tankar, jag gör vad jag vill och jag har ingen press inför att vara med mig själv. Det är ju bara jag, och jag trivs ihop med mig. Jag tycker om den personen som jag är när jag är med mig själv. för det måste ju vara att det är den personen man faktikst är, jag tycker ju att jag är jag när jag är här hemma med bara mig. Sen i konstalationer med andra så blir man ju nått annat ihop med dem. Och nu menar jag inte att man blir någon annan ( men det blir man faktikst med vissa tycker jag ), ihop med bra människor blir man kanske en lite bättre människa, så inget ont om att man trivs med sig själv när man är med andra. Det är en bragd bara det.
Man förundras av olika saker, och det tycker jag är vackert. Jag tycker tillexempelt det är så jävla häfitgt med människor som kan ta alla sorters människor, som kan dra skämt, som kan ta ett helt rum, folk med karisma, och som trivs med sig själva, folk som kan umgås med människor hela tiden, folk som älskar att prata, folk som klarar av att vara tysta utan att det blir en forserad stämning. Saker som jag inte är så bra på, eller som inte är jag, är väldigt vackert.
Men hur är jag då? vad är vackert med mig? hmm.
Jag är en gasnka djup människa, som gillar att grubbla med mig själv, en sådan som vill att mina nära ska må bra, alltid. Jag har fortfarande bilden av mig själv att jag inte är social och att jag inte kan ta människor, den bilden är så jävla svår att ta bort, trots att jag egentligen tror att jag är ganska social och att nya människor känner att jag verkar vara ganska trevlig. Sen spelar det kanske ingen roll. Men man vill ju iaf ha den bilden av sig själv som man vill vara. viktigt. Jag måste få ha utrymme, jag måste komma hem nån gång under endag till min borg, min lägenhet och andas och bara vara jag. Jag älskar närhet, och jag kan sträckläsa en bok på en dag, jag njuter till bonde söker fru och propagerar för att det är äkta kärlek, uppesittar kväll dagen innan julafton med bingolotto får mig att le av bara tanken, jag vill ha ett vitt hus med stor terass nära havet och en stor grill och en mysig trädgård när jag blir stor, där man kan grilla hela sommaren och sitta i filtar långt in på natten, jag älskar att somna när man håller någons hand, jag tycker om att prata, men lika mycket tycker jag om att lyssna. Jag vill att folk berättar sina innersta tankar för mig. jag har ett minne från förra hösten som inte försvinner, det var en sån där höstdag som jag bara älskar, luften hade bytts från varm till frisk och lite kylig, solen lyste och jag hade en tjocktröja på mig och min väska på axeln, kaffe i handen och jag log hela vägen på avnyn och andades djupt. Det är något väldigt vackert med höstdagar och gula löv. jag älskar svenskafilmer, mjuka magar är vackert, jag har söta händer, och jag är snäll,innerlig och äkta i så stor mån jag förmår.
Sen är jag så jävla kass i vissa situationer, och det är så himlans jobbigt. För ibland känner man sig ju bara helt värdelös och hopplös. Det är dumt.
Snart ska jag se på YRROL :)
Tänker mycket på det där, vi pratar ofta om det här med att vara själv. Jag har gjort mycket för att klara att vara själv. Jag ställde in mig på att kunna vara själv, men av vilka anledningar? För att jag är rädd för att bli lämnad? för att jag tycker att det är bra att klara av det? För att slippa prestera? Jag vet inte. Men jag tror innerst inne att det är bra att klara att vara själv, det kanske inte blir lika svårt om folk lämnar en sen. Men jag tror också att mitt liv blir lite svårt när jag tycker om att vara själv. jag vill inte gå in i saker. Jag vet inte hur man gör. Jag kan stanna i relationer på en viss nivå, men sen.. Sen vet jag inte om jag duger. För jag är aldrig kvar såpass länge, och jag skyller alltid på något. Det är konstigt det där.
Men nu när jag tänkt mycket på det här så förstår jag kanske inte (eller jo det gör jag väl) men det finns ju så många människor som inte vill vara själva. Men för mig så är det så att inför mig själv kan jag ju bara vara mig själv, jag får ha alla mina tankar, jag gör vad jag vill och jag har ingen press inför att vara med mig själv. Det är ju bara jag, och jag trivs ihop med mig. Jag tycker om den personen som jag är när jag är med mig själv. för det måste ju vara att det är den personen man faktikst är, jag tycker ju att jag är jag när jag är här hemma med bara mig. Sen i konstalationer med andra så blir man ju nått annat ihop med dem. Och nu menar jag inte att man blir någon annan ( men det blir man faktikst med vissa tycker jag ), ihop med bra människor blir man kanske en lite bättre människa, så inget ont om att man trivs med sig själv när man är med andra. Det är en bragd bara det.
Man förundras av olika saker, och det tycker jag är vackert. Jag tycker tillexempelt det är så jävla häfitgt med människor som kan ta alla sorters människor, som kan dra skämt, som kan ta ett helt rum, folk med karisma, och som trivs med sig själva, folk som kan umgås med människor hela tiden, folk som älskar att prata, folk som klarar av att vara tysta utan att det blir en forserad stämning. Saker som jag inte är så bra på, eller som inte är jag, är väldigt vackert.
Men hur är jag då? vad är vackert med mig? hmm.
Jag är en gasnka djup människa, som gillar att grubbla med mig själv, en sådan som vill att mina nära ska må bra, alltid. Jag har fortfarande bilden av mig själv att jag inte är social och att jag inte kan ta människor, den bilden är så jävla svår att ta bort, trots att jag egentligen tror att jag är ganska social och att nya människor känner att jag verkar vara ganska trevlig. Sen spelar det kanske ingen roll. Men man vill ju iaf ha den bilden av sig själv som man vill vara. viktigt. Jag måste få ha utrymme, jag måste komma hem nån gång under endag till min borg, min lägenhet och andas och bara vara jag. Jag älskar närhet, och jag kan sträckläsa en bok på en dag, jag njuter till bonde söker fru och propagerar för att det är äkta kärlek, uppesittar kväll dagen innan julafton med bingolotto får mig att le av bara tanken, jag vill ha ett vitt hus med stor terass nära havet och en stor grill och en mysig trädgård när jag blir stor, där man kan grilla hela sommaren och sitta i filtar långt in på natten, jag älskar att somna när man håller någons hand, jag tycker om att prata, men lika mycket tycker jag om att lyssna. Jag vill att folk berättar sina innersta tankar för mig. jag har ett minne från förra hösten som inte försvinner, det var en sån där höstdag som jag bara älskar, luften hade bytts från varm till frisk och lite kylig, solen lyste och jag hade en tjocktröja på mig och min väska på axeln, kaffe i handen och jag log hela vägen på avnyn och andades djupt. Det är något väldigt vackert med höstdagar och gula löv. jag älskar svenskafilmer, mjuka magar är vackert, jag har söta händer, och jag är snäll,innerlig och äkta i så stor mån jag förmår.
Sen är jag så jävla kass i vissa situationer, och det är så himlans jobbigt. För ibland känner man sig ju bara helt värdelös och hopplös. Det är dumt.
Snart ska jag se på YRROL :)
Kommentarer
Trackback
