Lonito

Tillbaka i Göteborg. min kärleksstad.
Fort hem, sen till Johanna, sen hem. Nu har jag färgat håret, jämt och fint.
Nu är jag nöjd.
Lägenheten välkomnade mig med öppen famn. Men den kändes lite ledsen, lite ensam, lite obebodd. Precis som jag känner mig. Men jag försöker, försöker bo i min kropp, med mig, med mina tankar och känna.

Hinner knappt rulla in på stationen i kväll förrän han finns där. Jag tror jag har en radar på mig.
Han känner av mig, känner mig. "vaför kan vi inte ses mer? Jag saknar dig, jag läntar efter dig. Jag tänker på hur vi började träffas, Varför måste vi ha regler? Hur kan du inte tro att jag tycker om dig? Jag är ensam. Vi kan åka och äta, sov hos mig inatt, jag vill visa att jag kan tillfredställa dig, jag vill ge dig massage. Ska vi aldrig mer sova ihop?! Du är grym Emma. Och du? - ja? Du är värdefull, glöm aldrig det".

Ja sa nej.

Och jag frågar mig ännu en gång, hur fan pallar man?


När känner man sig stark, istället för att känna sig ensam i en stor säng?




Det var så skönt att vara hemma hos mamma och pappa. Så mycket kärlek. såfort jag inte hade något att göra satte jag mig och läste lite i köket. för att sen dricka kaffe med mina fina föräldrar. Fika med världens bästa syster. Och pussar av sötaste syskonbarnen. Jag funderade på hur det skulle vara att flytta tillbaka. så mycket mindre drama, men så mycket tristess. Jag trivs ju här. Men ibland vill man ju bara skrika : STOPPA VÄRLDEN.


sovgott.