Lonito

Jag släpper kraven. För ett tag ska jag prova hur det känns, att bara låta det vara. Tänk om det löser sig ändå?
tänk om man kan få lämna över lite ibland. jag gör det nu. Jag lägger allt i en hög på golvet och sparkar på det. så ser det ut i mitt huvud alltså, men ändå en rätt bra illustration. Jag ska äntligen få vara arg. Jag ska få vara ledsen och rädd. Det får bära mig ändå. Kärleken till/från mina kära får bära mig ett tag. Man behöver inte vara perfekt, det går ändå, tror jag. För man kan liksom inte vara perfekt överallt helatiden jämt. Därför misslyckas jag ju hela tiden i mitt liv. Jag har liksom aldrig kunnat göra något perfekt, men ändå strävat efter det alldeles för länge. Men och om jag skulle göra något fläckfritt, vem skulle klappa mig på axeln och säga : fan vad bra gjort. Alltså för en prestation. Och det skulle väl någon, men skulle jag må bättre? ja i fem sekunder kanske, sen börjar man ju bara tänka på allt annat man måste lyckas inom. Och när det blir ALLT här i livet så blir det tillslit för mycket. Jag har förhöga krav på mig själv.

Det har typ aldrig känts såhär bra att ha bestämt sig för något. att ha haft så många som säger att det är okej Emma. Det blir bra det du gör. Och människor är glada för att jag gör mindre. för att jag lägger ner. Det känns allvarligt talat helt fantastiskt och det känns inte som att jag för en gångsskull behövde prestera. Jag kan liksom andas. Det känns inte ens panikartat att vara lite ledig i två veckor (och det gör det alltid om jag typ har en dag som är oplanerad) Men jag har sänkt garden eller vad man säger. Jag är här, med hela mig nu. Och tänk vad långt borta jag har varit från mig. Är fortfarande. Men ett steg i rätt riktning. En paus. Balansera mig lite rätt.

JAGHATARHONOMOCHSKAFÖRALLTIDGÖRADET. även fast jag inte kan hata, jag kan inte vara arg, jag är förlåtande, kärlekstörstande. Johanna sa att man skulle bestämma sig, stål sätta sig. och att jag efter ett tag skulle kunna klappa mig på axeln och känna mig så sjukt stolt. jag tror henne. hon är klok.
Men så kommer ju fråga upp: Är jag tillräckligt stark? Nej det är jag inte, men det är väl det som är det fina. Jag ska inte visa mig stark för honom. jag behöver inte visa någonting för honom längre. Jag är bara trasig just nu. Och det ska jag tänka på, Du gjorde mig trasig. nässlade in dig i alla vrår och jag var inte längre där. Stod mest utanför och tittade på hur du gjorde, hur jag gjorde och hur jävla fel det var. jag försöker vända på det, tänk om det här hade hänt min bästa vän? Grejen är att tänker jag så så överlever jag inte. Jag skulle ungefär inte klara att ha hört någon berätta min historia, för jag hade typ inte trott på den.
MAN FÅR INTE TA NÅGON ANNANS KROPP, NÅGON ANNANS GRÄNSER, GÖRA ETT NEJ TILL ETT JA SÅ MÅNGA GÅNGER. MAN FÅR INTE GÖRA OM SAMMA SAK NÄR HON SPRINGER GRÅTANDES UT I NATTEN FÖR ATT DET VAR SÅ HEMSKT. eller var allt det där bara en mardröm? typ, för jag känner ingenting av det. det blev ju mer självklart sen, eller så fort det inte var så så var jag glad iaf. skäms kanske för att jag lät det vara. därför jag inte riktigt vill tänka på det. Men som sagt, jag får vara svag, berätta för mig själv om vad som hänt och tycka att det är förjävligt. Me jag ska försöka hata det. komma ihåg fast jag inte vill. Mitt psyke vill inte förtränga mer, jag vill ta bort trycket över bröstet. det kanske väntar på mig, att jag ska rädd mig lite. Ge mig själv lite kärlek. Man behöver inte umgås med människor som inte gör en gott, bara för att få den där tvåsamheten. Man klarar sig själv, med hjälp av vänner och familj såklart. jag får vara arg, besviken, glad, tjurig, social, osocial, ledsen, positiv, kärleksfull, hatisk, klagande, pessimistisk, potimistisk. Jag FÅR. precis allt får jag och ingen ska få säga till mig att jag är för svårt eller vad fan som helst. OFTA MAN SJÄLV SKULLE SÄGA TILL NÅN NÅGOT SÅNT?!

Jag ska vila i mig själv, med mig själv, med männsikor som jag älskar. och jag får njuta.




Och hon gick mitt i natten. stod där utanför väntandes med den famnen jag känner mig som tryggast i, som jag får vara liten i. Jag vågar inte alltid vara liten ändå, men hon ser igenom mig. varje gång. Så jag lägger alltid ner att försöka visa något annat efter ett tag. Jag får säga att jag inte orkar till henne. Hon bär mig, varje jävla gång. Såfort jag tänker på det här så börjar jag gråta, och jag gråter liksom inte annars. Men det är för att jag inte kan förklara den här känslan, ungefär bland de största som finns. den kommer ut genom tårar för mig. och jag tror jag skulle dö utan henne. och så tänker jag på att hon tycker att jag förtjänar hela himlen och så gråter jag lite mer.


Näe nu ska jag sluta gråta. men det var ju skönt.