Lonito

ajjj, och det gjorde ont lite. Eller mycket. Men jag vet faktiskt inte vad som är värst. Innerst inne är det nog värst att ha det där lite halvt, varje gång jag säger av mig det känns det ändå som att ett problem försvinner. Jag kan inte göra mer. Eftersom att jag alltid i mitt liv tnker att ja kan göra lite extra, lite bättre, lite mer, försöka tills man blöder och går sönder. För att man måste, man kan inte ge upp. Men inte fan vill jag ha en klle bara för att jag har visat hur mcyket jag tycker om honom. jag vill ju inte att kärlek ska vara baserad på att jag har bevisat att jag är något. Jag vill vara något från början Jag vill vara den där som har något speciellt för honom redan från början. Tjat funkar liksom inte i kärlek. Jag varken kan eller orkar bevisa mer.
Jag har ju redan sänkt allt till en grad jag inte vill ha det på. Inte ringa för ofta, inte säga att jag tycker om honom, inte kunna ställa några som helst krav, inte ses för ofta, inte göra mig för hörd, inte vara för tyst. En jävla balansgång har jag gått, tysta steg för att inte störa. Inte skällt, inte varit arg. bara gett bort mig själv. den där glada tjejen som inte har några problem. Dom där försöken till att vara perfekt. Jag har nog aldrig i mitt liv ansträngt mig såhär mycket för något känns det som. helvete.
sån jävla snark på att ge något så mycket, väldigt mycket därför jag inte har velat ge upp det. Men inget annat har ju varit roligt under tiden. bara kamp liksom. Inte någonsin kunna vila i att vi hade något. för att vi inte hade det. Och en själv bild som har blivit sjukt smutsig. För tittar man på det andra förhållandet jag hade så var jag också så mycket. Visst jag fick bara vara i hans sällskap, men där va rjag också allt. jag var allt för den jag ville vara allt för. alldlese för mycket till och med. och därför såklart att kärleken kvävs. men detvar aldrig att han var så mycket bättre. han var bara sjukt osäker men jag var alltid den enda. i det här som varit nu har jag nog mest kännt mig så sjukt obetydlig och omeningsfull. Jag har varit för ung, inte lika "fancy" kläder, inte ett statusjobb, inte en grym ekonomi, inte en lägenhet mitt i centrum, inte lika smart, inte lika skämtsam, tänkt alldeles föt mycket, varit dåöig på att få ur mig saker, inte fått säga nej, inte kunnat säga nej, inte velat säga ja, skrikit efter kärlek, varit för ledsen, varit en "fin flicka och inte smutsig" ( du tyckte inte du smutsade ner mig då antar jag? )

tycker dock det är konstigt att man kan låta en person göra så att man känner sig osäker i typ alla situationer i livet sen. kan förstå det till viss del men ändå.

jag tror det blir lättare, om ett tag.