Och hon har rätt
"När gick i åttan och slutade äta så fick jag gå in till syster och väga mig en gång i veckan. De skulle kolla så jag inte gick ner mer. Min mens hade slutat och hjärnan frös. Alltså väga mig en gång i veckan medan syster tittade på och noterade i ett diagram. Det var skitbra..på det sättet att jag fick ännu mera negativ uppmärksamhet, vilket just då var min enda näring, min besin till självföraktsbrasan. -Åh nej, sa de vuxna och bet sig i sina glasögon, nu har hon gått ner ännu mer, två kilo på en vecka, vad ska vi göra? -Vi kollar henne i matsalen på skolan , så att hon äter. Skitbra..det med för den negativa uppmärksamheten. Jag lade extra lite på tallriken och kräktes ibland på skoltoan. Jag älskade deras oro. Jag älskade att vara för smal. Det enda som tillslut hjälpte mig: den positiva uppärksamheten. När jag skar mig vände jag ofta upp mina små handleder så att någon skulle se. Allt var ett rop på hjälp som ofta fick fel svar. Och att skära sig var liksom bara ett nytt uttryck för samma smärta. Ett sätt att döva det onda innuti. Supa. Skära sig. Svälta. Tre uttryck för samma sak. Jag bara flyttade runt spelpjäsen. Så: vad är det som gör ont. Det är det enda som kan hjälpa småtjejorna. Och killarna. Att hitta in där. Få tag i orsaken.
Titta på vuxnas missbruk. Det flyttas ofta runt från alkohol- mat-sex-spel-socker olika utryck för samma lilla övergiva ledsna ”innutibarn.” Vad är barnet lesset för? Skillnaden är bara att det är så mycket svårare för ett barn att ta hand om sitt inre barn…öhe. Nej. Det går ju inte. Den tiden har liksom inte kommit ännu. Så där måste vi in. IN. IN. IN. Och om barnet inte öppnar när vi knackar så är det vår förbannade plikt att bryta upp dörren innan det går åt helvete.
Jag är så jävla glad för att bli äldre."
