Lonito

För jag känner mig fast i alla situationer. Jag står liksom alltid vid nödutgången. Som en förvirrad liten flicka som en gång tappade bort sin mamma på OBS. Men när lär man sig då?
All denna energi man lägger på att fundera på hur man ska göra, när ska den löna sig? när betalas det tillbaka i livslust och livsglädje och när trillar polletten ner? Var är den där glödlampan övrhuvudet som jag har sett figurer i serietidningar har, eller när kommer bananer i pjamas B1 och undrar om han tänker på samma sak som jag?

Och jag tänker att jag borde göra mig av med en och annan relation, och jag tänker att det kanske är bra att sova mer än fyra timmar, iaf en kväll i veckan, och jag tänker att jag borde gå ut och gå och lyssna på musik och sparka argt i löven en stund, eller gråta lite i regnet där ingen ser att jag är ledsen, eller gå ut och dansa en hel natt till dunkadunka, och jag tänker att utseendet inte spelar så stor roll, och jag tänker att jag borde äta ett lagat mål mat om dagen istället för milkshake och energidryck. Jag tänker också att jag kansk borde skaffa mig n hund, eller ett barn, eller en kille som respekterar mig. Jag tänker att jag kanske borde åka bort, eller försöka hitta hem. Hitta mig.

Men det går fan inget vidare alltså..