borde lägga ner att blogga för idag
en sak till.
jag älskar att sova i kalsonger (stavas det med två L ?) aja skit samma. jag bara älskar det iaf.
Det är så mysigt. Eller så är det saken av att det är hans, och att det är därför. Alltså jag vet ju att jag bara lever i en fantasi när det gäller honom. allt som har med honom att göra ungefär. Men grejen är den att jag har levt med den så länge att jag liksom inte har lust att släppa den. sjukt va?
Jag tänker fortfarande att jag vill ringa, att saker som händer vill jag berätta för honom, att jag vill att han ska sova med mig på söndagskvällen innan veckan drar igång igen. Inte att jag alltid vill ha honom här, men såhär i efterhand kan jag ju sakna spänningen, frustrationen, sorgen, pirret som jag iofs alltid får när han uppenbarar sig och hoppar in och ut ut mitt liv korta korta stunder. Men den enda som jag vill ska röra mig, är han. Attraktionen till honom kan jag inte minnas mig ha haft till någon. Och nu pratar jag inte känslor utan attraktion. Och det bygger inte bara på ett utseende, utan jag tror att det bygger på allt som varit. Allt slit, all kamp med honom för att inte nå fram. Och man är ju sådan med allt som är ouppnåeligt.
Det är konstigt när någon knappt finns i ens liv, men som är så otroligt påtaglig i allt man gör, men bara i mitt huvud.
Näe nu ska jag sova hej.
jag älskar att sova i kalsonger (stavas det med två L ?) aja skit samma. jag bara älskar det iaf.
Det är så mysigt. Eller så är det saken av att det är hans, och att det är därför. Alltså jag vet ju att jag bara lever i en fantasi när det gäller honom. allt som har med honom att göra ungefär. Men grejen är den att jag har levt med den så länge att jag liksom inte har lust att släppa den. sjukt va?
Jag tänker fortfarande att jag vill ringa, att saker som händer vill jag berätta för honom, att jag vill att han ska sova med mig på söndagskvällen innan veckan drar igång igen. Inte att jag alltid vill ha honom här, men såhär i efterhand kan jag ju sakna spänningen, frustrationen, sorgen, pirret som jag iofs alltid får när han uppenbarar sig och hoppar in och ut ut mitt liv korta korta stunder. Men den enda som jag vill ska röra mig, är han. Attraktionen till honom kan jag inte minnas mig ha haft till någon. Och nu pratar jag inte känslor utan attraktion. Och det bygger inte bara på ett utseende, utan jag tror att det bygger på allt som varit. Allt slit, all kamp med honom för att inte nå fram. Och man är ju sådan med allt som är ouppnåeligt.
Det är konstigt när någon knappt finns i ens liv, men som är så otroligt påtaglig i allt man gör, men bara i mitt huvud.
Näe nu ska jag sova hej.
Kommentarer
Trackback
