Lonito

Och vi sitter runt ett bord fullt med tända ljus. De finaste i hela världen och jag. Och vi är så ledsna på världen, vi är så arga så vi måste skrika lite på varandra. Vill att alla ska förstå precis hur hemsk världen är. För just där och då så finns inget annat än utlopp för allting, nu. Ibland får man lite svårt att andas för att det bara känns som ett mörker. Och man behöver få prata om sina egna hjärnspöken. Och allt fokus hamnar för stunden på ytan. på det yttre. På hur utseende värderas i den här värden och allt känns så verkligt, så sant. Det är ju precis så här det är, överallt. Och såhär i efterhand tycker jag att vi var galna. vi lät det ta så stor plats att det just då blev det enda. det enda viktiga. Inget konstruktivt utan bara en jävla massa rädslor och uppbygda murar. och HJÄLP JAG KOMMER ALDRIG HITTA NÅGON PÅ KROGEN FÖR DET FINNS ALLTID SNYGGARE TJEJER ÄN MIG. Så var undertonen. och jag skäms, ikväll skäms jag över mig själv. (och det är inte bara den här kvällen dom här tankarna funnits, dom har funnits i allt jag gjort) färgat av detta iallafall. Och det är ett sjukligt beteende, som beror på något helt annat. Det är ett försvar och en mur som är lättare att tänka på. Ett problem som ändå kanske går att lösas med handfasta tips. Typ läsa veckorevyn och lära sig hur man döljer magen bäst, jag menar det är ju lite lättare än att acceptera att någon har utnyttjat en.

Och dagen efter sitter vi med varsin kaffe i fönstret och gråter, för att det blev så himla fel. Men man får gråta.Hur mycket som helst får man gråta. Och vi tar en eftermiddags promenad till slottskogen och hittar ett bord vid vattnen och sitter där i kvällssolen och höstvindarna som nuddar oss. Latten värmer händerna, morotskakan smakar sött och vi pratar om handling. Och jag ber återigen om handfasta tips. Jag säger att jag tycker att jag är ganska clever (stavning?) i huvudet men att jag sedan ändå beter mig som ett jävla stolpskott. Men allting känns ändå himla fint och vi promenerar armkrok tillbaka. ZAPERE AUDE (stavning igen?). Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd. och vi får en uppenbarelse och hon säger att man kanske kan tatuera in det. Sjukt bra idé tycker jag. Nu när jag tänker på det så kommer man nog dock inte nvända sig mer av orden bara för att de sitter fast på ens kropp. Och om vi överväger det som en superjävlabra tatuering så måste det vara ett jävla bra citat. alltså något att försöka ta till sig och sitt eget liv.

Sen sitter vi på blocket och tittar på hus på öar och funderar över om allt blir bättre i en stuga från civilisationen. och nej jag tror inte det har med det att göra. Sen sitter vi och tittar på hundar och katter och tänker på hur det skulle varit om just den hunden låg här brevid. Och nej jag tror inte det heller har med det att göra.



Själv råkade jag träffa en kille som skulle lukta på mina trosor om jag varit ute en kväll så inte någon annan hade varit där. Någon som snackade skit om mina singelkompisar och tyckte dem var slampiga. Någon som puttade ner mig på marken vid nått svartsjukebråk, nån som sa att jag alltid skulle säga förlåt om jag råkade titta på någon, nån som tyckte det var bra att jag inte sminkade mig eller klädde upp mig (för då skull jag ju attrahera andra killar), nån som alltid frågade varför jag hade sminkat mig då jag inte skulle träffa honom, någon som varje gång jag varit på fest frågat exakt vilka jag pratat med, exakt vilka killar jag hade sagt hej till och sen alltid sa att jag ljög när jag hade berättat ord för ord som jag hade sagt till någon, någon som ringde och grät varje kväll då jag var borta en vecka på semester med en kompis och min mamma och pappa för att han visste att jag hade träffat någon annan eller som bara skrek i telefonen om jag missade ett samtal av de minst tio stycken vi hade om dagen, någon som ringde mig på mornarna och storgrät för att han hade drömt att jag hade legat med någon annan och jag fick springa ut från lektionen och in på toan för att försäkra gång på gång att det bara var en dröm. Flera kvällar i veckan satt vi vakna och skrek och grät på varandra. Och jag var ett stort svin också i den här relationen men jag visste inget om kärlek och hade förut aldrig varit ihop med någon. Och det tog liksom aldrig slut. Och de gångerna jag inte grät blev han så jävla arg för att han inte tyckte att jag hade känslor då jag inte grät. Och han undrade varför jag inte bara alltid kunde be om ursäkt så skulle allt bara lösa sig. Jag vetint ehur många gånger jag bad om ursäkt för att han trott att jag tittat åt nåns håll. Inget hjälpte. Och det var då jag började svälta mig själv och hans föräldrar undrade hur jag gjorde för att ha fått den snygga kroppen ( jag tänkte i mitt stilla sinne, jaa träna typ 3-4 timmar om dagen och ät inte så lyckas du också med den här jävla bragden) Sen den dagen, sen jag var sjutton har mat alltid varit min utväg. Sedan den dagen har jag tänkt på vikt/mat/inteäta/äta ( alltså i negativa termer) varje dag. Varje dag i snart 6 års tid. Det är 2190 dagar, inte riktigt för det har inte gått sex är precis men ändå.

Det var bara så det började.

Nu är jag så jävla trött så mina ögon går i kors så jag får skriva mer imorgon. Jag skriver de thär för att jag själv ska få en klarare bild i varför saker och ting är som dom är. Att det kanske inte är så himla konstigt.

Däremot så påvägen på bussen hem nu inatt så tänkte jag. och när jag kom av bussen så sa jag bara till mig själv: Kampen är slut. Hatandet av det egna utseendet, hetsen kring det är över, för du vinner det inte. Du kan gå ner tio kilo och vara lyckligare i provrummet för att du kommer i en kjol som det står XS på lappen på. Det är inte värt det för mig. Inte för fem jävla öre. Lycka för mig är inte att jag kan ha en tajt klänning. Lycka för mig är inte att jag kan stå emot att inte äta en påsegodis, lycka för mig är inte att ha gått ut på en powerwalk på morgonen och hunnit bränna några extra kalorier, lycka för mig är inte att nån kille tycker jag ser så jävla mkt bättre ut för att jag gick ner i vikt.

Lycka för mig är att veta mitt eget värde utan kampen, lycka för mig är villkorlös kärlek, lycka för mig är trygghet, lycka för mig är ett liv utan ångest, lycka för mig är att aldrig mer tänka på att en hamburgare borde du inte äta, lyck för mig är att titta på mig själv i spegeln och veta att det här duger så jävla bra och är faktiskt rätt fantastiskt. Lycka för mig är att älska och bli älskad, för precis just den jag är.

Med det sagt, och hur jävla jobbigt jag än kommer tycka att det är. Lovar jag mig själv att aldrig mer stå framför spegeln och tänka att det kanske skulle vara lite snyggare med lite smalare lår. Aldrig mer ska jag klanka ner på mig själv och mitt utseende. Det blir liksom inte bättre av att man gör det, utan bara själv destruktivt. Mina "fuldagar" ska aldrig hindra mig igen.

Och ni kanske tycker att det här är ett märkligt inlägg. Men jag måste skriva ut det, jag måste tro på att det här är min sanning. Och som sagt under 6 ås tid har jag gömt mig bakom detta. såfort nått har varit jobbigt har jag varje gång tänk : jaja bara jag slutar äta och bröjar träna så blir det bättre, eller tvärt om : jaja jag skiter i allt och dövar mig medchips och godis i mängder, eller så spyr jag upp det och får bulemi igen, det är också alltid en utväg. Kontentan är alltså att jag aldrig har tagit tag i grunden till mina problem utan lagt det på nått helt annat. Därför är min kamp slut. Och härmed börjar en annan. Men en så är så jävla mycket värdare än den jag har hållit på med så länge.

Jag är livrädd, men det är också lite lite lättare att andas nu.