stigar

Efter ett fyra timmars nattligt samtal med malin inatt så känner jag mig faktiskt en aning klarare i huvudet.
(trots sömnbrist och lite huvudvärk)
För tillfället så har jag nämligen bevisat klart saker för mig själv. Just nu. Jag lägger ner nu som steget skulle sagt. För jag gör det. Det räcker, jag klarar det jag tar för mig. End of story. Jag känner mig inte lyckligare för det, för det är inte värt det om man måste kompensera bort att må bra. 
Börjat i fel ände, kämpat i fel riktning, gått på fel stigar. Och det gör mig ingenting, faktiskt. För nu vet jag ju lite extra, lite mer. 


Efter vi hade pratat tittade jag klart på filmen "en sorts kärlek", och det var väl ungefär den sorgligaste filmen av all a filmer. nu är jag inte en sån som rgåter på filmer, men den här känns som man skulle kunna sitta och stor tjuta nästan från början till slut. handlade endast om döden ungefär.

jaja back to work.


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0