Lonito

Nu ska jag skriva det bästa inlägget jag någon sin skrivit. Och orden kommer inte från mig utan från den bok - HUNGER - som jag precis läst ut. Den boken blev bara bättre och bättre och det är allvarligt talat med sorg jag nu lägger ifrån mig den. Dock så mycket visare. Och jag har läst många många böcker, men ingen som den här. Ingen så fantastiskt och hemsk och hoppfull och förstående. det finns hunda saker jag vill och ska skriva ner från den där boken, men börjar med det här. Och låt mig aldrig glömma det. Så sjukt sorgligt och hemskt att hon som skrev boken dog precis när den blivit utgiven i cancer. Nu är kanske den här texten lite såvr att förstå då den är utdragen från ett sammanhang, och när hon nämner ordet hunger så är det inte just fysiska hungern hon menar.



läs och begrunda.

Visst kändes det otäckt att ge upp den stålhårda beslutsamheten, förmågan att härde ut i alla lägen, men det kändes också vemodigt, som om jag i och med att jag slutade svälta sa adjö till en sorts bitter och nödvändig tröst, ett smärtsamt men pålitligt sätt att skydda mig själv. Vad skyddade den dig ifrån? frågade terapeuten. Det där, svarade jag och menade tomheten, min förtvivlan och besvikelse, tårarna som aldrig fällts utan förnekats och hållits tillbaka, eller för att uttrycka det med ett ord: Sorgen. Han nickade, och vi sat tysta en stund, försjunkna, inbillar jag mig, i liknande tankar. En sorts respekt för den sorg jag känt den där dagen, insikten att självsvält är ett förföriskt, om än illusoriskt, sätt att skydda sig från sorg och medvetandet att man aldrig helt kan slippa ifrån den. Den smärta jag kände den eftermiddagen - ensamhet, tomhet, längtan - har jag upplevt både före, under och efter anorexin och kommer troligen uppleva resten av mitt lkiv, för det var smärtan i att vara människa.

Sorg är envist resistent mot insikt. Jag kan få ihop pusselbitar om ängslan, skuldkänslor och självhat, jag kan dra prdyliga linjer mellan kulturen och känslan av utanförskap, jag kan spåra bitar av min anorektiska historia till olika ögonblick och upplevelser. Det är sorgen som löper likt en röd tråd genom alltihop, som framställer frågan om hunger i en underlig dager där alla idividuella uttryck för längtan flyter ihop. Anorexin skyddade mig inte från sorgen och det gjorde inte tillfrisknandet heller. Den gör sig påmind då och då och utan uppenbar orsak, en sömnlös natt eller vid uppvaknandet av en dålig dag. Jag kan känna plötsligt syng av tomhet eller längtan som tycks komma nerdimpande från ingenstans och inte har något bestämt behov att göra utan i stället handlar om en omättlig och bottenlös hunger från vilken det avknoppas mindre begär. När den här känslan av sorg drabbar mig brukar jag ligga alldeles stilla och utan framgång försöka spåra dess rötter, och för att lindra den brukar jag sträcka ut handen mot hunden som ligger i sängen bredvid mig, hålla hennes tass i handen, klappa henne på magen och lyssna till hennes fridfulla andhämtning. Det är något som saknas. Tydligare än så kan jag inte formulera känslan, en medvetenhet om brist på samhörighet, att det finns ett stort tomrum där något underbar och beständigt en gång fanns. Och jag tror att det är människans medfödda sorg som ligger bakom hungern. "begäret är bestående och oförstörbart" , sa den frankse psykoanalytikerna jacques Lacan. Han menar att det finns något omättligt i att vara människa, som om vi kommer till värden med en inbyggd konflikt mellan upplevelsen av att vara hungrig, som är ett tillstånd av strävan och längtan, och upplevelsen av att bli mättad, vilket kan ge tillfällig tillfredsställelse men alltid leder till nya strävanden, något nytt att längta efter. När man uppnått ett mål så dyker genast nästa upp, och nästa, och nästa.

Jag satt hos terapueten och han pratade om att ha roligt, glädje, att prova nått nytt och jag satt som ett frågetecken. Jag antar att jag led av den vaneföreställning som alltid finns med vid tvångstankar, nämligen att se ¨på föremålet för sitt begär som lösningen istället för problemet: Om jag kunde ta kontroll över vikten och maten så skulle resten gå av sig självt och jag skulle få ro. Jag skulle kanske inte känna att jag fått det jag behövde men jag skulle känna mig fri att få det. Och om jag kunde få rätt man att älska mig så skulle jag finna ro. Om jag kunde se världsvan, mogen och samlad ut, skulle jag bli världsvan, mogen och samlad. Om jag kunde få mitt liv att anta normal skepnad skulle jag känna mig normal, och all problem skulle vara lösta. Till den här soppan ska dessutom läggas alkoholen, som försämrade både min klarsyn och möjlighet till förändring.
Vilket sisyfoarbete den stackars terapeuten hade framför sig. Varenda vecka rullade han samma sten uppför samma branta kulle, och i det här fallet var stenen den motspänstige klienten - jag - och kullen var livet självt med allt vad det innebar av smärta, stunder av frid och inneboende mysterium. Jag malde på om vikt, män och arbete. Periodvis bekymrade jag mig för om jag drack för mycket, men jag visade inga tecken på att inse hur stort problemet blivit och än mindre på att göra något åt det.Istället tjatade jag ideligen om samma sak : om jag bara fick det eller det. Och terapueten fortsatte att hugga flisor ur stenen. Problemet är varken mat eller pojkvännen, sa han, och lösningen kommer inte visa sig i form av en ny man, ett nytt jobb eller en flaska vin. Kampen gäller dig , en människa som måste lära sig att leva i verkligheten, att acceptera sin kropp, att ta reda på vad hon vill och sluta vänta på att livet ska börja.

Han fortsatte att hugga flisor ut stenen som blev mindre och mindre. Det skedde långsamt och inte alls dramatiskt, utan uppenbarelser eller ögonblick av plötslig insikt: Små tomtesteg, framsteg så små och så omärkliga att det nästan känns genant att kalla dem segrar. Terapeuten tjatade och lirkade. Ät en hel måltid, och sedan ytterligare en. Ta reda på hur det känns, om det är otäckt att släppa kontrollen, se vad som händer. Ring inte till den före detta pojkvännen. Ta reda på hur det känns, vad som ligger bakom behovet att göra det.
Även om tomtestegen är trevande och verkar ovidkommande så leder de till insikt. Fast det är smärtsamt att ta dem. Man äter en hel måltid ohc känner sig uppsvullen, som en kossa, värdelös och äcklig, men man har också fått något att fundera över, känslor att analysera. Man ringer inte till pojkvännen utan sitter hemma i lägenheten, desperat av längtan och rädsla. Men man upptäcker att man klarar obehaget, att det går över. Man prövar på saker och ting. En del slår slint, endel leder ingenstans och annat gör en starkare.
Förklaringen handlar mindre om insikt än om viljestyrka, tror jag, för man har ingen större nytta av insikt utan vilja till förändring. Om jag själv fått råda skulle jag fortsätta med terapin tills jag blev nittio, fortsatt att gnälla om familjen och det förflutna, klagat över mitt behov att vara tillags och få erkännande, över små motgångar och besvikelser. Vem, vad, var, när, varför, varför just jag? Men om man inte har vljan att experimentera, att ta rikser och att hjälpa till att bryta ner motståndet, kan den sortens prat bli ganska ihåligt, en berättelse utan handling, utan mycket till konflikt och med bara antydan till intig.

Viljan är förutsättningen för insikt, det är den som får oss att lämna terapuetens soffa, som rycker upp en ur tvångets förlamning tillräckligt länge för att man ska kunna se jaget i olika dagrar och börja fylla på berättelsen eller styra den i en annan riktning. Viljan är också ett medel mot hjälplösheten och även fröet till en slags förtröstan. Man tar ett tomtesteg och sen ett till. Man hoppar från en höjd och sedan från ännu en. Man fortsätte roch någonstans på vägen börjar man inse att man kan överleva stunder av tomhet och förtvivlan, att smärtan kan jagas bort av glädjeämnen, att rädsla kan ge vika för trygghet. Huruvida man defenierar förtröstan som en andlig käsnla, som en begynnande tro på det egna jaget eller ett välvilligt universum eller en högra makt eller Gud, är på sätt och vis ointressant. Oavsett vad man väljer att kalla den handlar förtröstan om de mystiska känslor som gör att man klarar sömnlösa nätter, att man innerst inne blir övertygad om att hungern inte kommer att ta livet av en utan att man kommer få allt man behöver.