Lonito

lite ont i magen och väldigt trött, men ibland gör inte det så mycket.
Inte när man suttit och fikat från kl ett till klockan åtta med fina människor och gott kaffe. Det gör liksom inget när Göteborg visar sig från sin allra gråaste men absolut finaste sida och fösntrena på caféet är vid öppna och regnet öser ner utan för. Mina latte kallnar men det gör mig heller ingenting för jag känner att just här kan jag sitta hur länge som helst, för just precis nu känns det som vi har hela världen. Eller som att vi är den. Och det är ganska fint. Befrielsen i att kunna vara precis den man är, utan att ens ägna en tanke åt det är fantastiskt.
Och jag svänger förbi hemköp och köper med mig lite godis hem och när jag väntar på bussen blir jag dyngsur och det rinner droppar längs med mitt ansikte och håret klistrar sig fast på kinderna. Men jag står bara där med min påse, med cascada i öronen ( ja jag lyssnar på cascada ), och tittar in på ett ställe där uteserveringen är tom men där inne sitter folk vid tända ljus och äter middag eller dricker vin. Och jag myser i hela kroppen. För just nu trivs bäst när regnet smattrar och när kvällen går åt det mörka hållet. Jag känner att min jacka är så blöt att jag förmodligen skulle kunna vrida ur den och vattna blommorna med den. Men inte ens då önskar jag mig ett paraply. För jag vet att jag ska hem till en varm dusch och tända ljus i hela badrummet ( som iofs är typ 2 kvadratmeter men iaf ) .. och allting känns fint ikväll.


Och framöver välkomnar jag september solen med öppna armar, den krispiga luften, de gula löven, de varma halsdukarna och överflödet av kaffe och te på fik.

För tänk vad härligt det är att jag inte ska låtsas längre. Att jag kommer leva, mitt liv. Inte gå in i massa bubblor av ekorrhjul där jag håller andan vecka efter vecka för att hitta någon liten typ av luftficka att andas i. Utan jag ska få sitta och andas, och känna och framför allt lära känna mer av mig.