Lonito

Och Göteborg välkomnade mig med öppna armar när jag klev av på stationen kl kvart över tolv ikväll. Det regnade och var hyffsat folktomt på gatorna och inte ens 15 grader. Jag hade öppna små skor och det läckte in vatten men jag drog min schal lite närmre kroppen och andades istället in en luft som inte var fylld av tyngd, utan en luft som var fylld av något annat den här gången. Jag tror att det var trygghet, värme, nyfikenhet och kärlek på en och samma gång. En vilja och ett starkt hopp om att inte se livet passera medans jag själv har fastnat i nått jävla tuggumi som nån idiot slängt framför mig på gatan. Man kommer stöta på fler människor som spottar ut tuggumi och man kommer sannerligen att fastna flertalet gånger. Men jag tror också att man kommer att bi bättre på att se upp, att vara vaksam och titta var man går någonstans. Men även om man fastnar så vet man innerst inne att man tar sig loss, man tar sig upp. Man gör det man måste och måste man använda sina händer för att pilla i allt det där äckliga för att sedan kunna ta bort det så gör man det. För man kommer komma någonstanns.
Alltså den här jämförelsen kanske inte var en utav mina bättre. men ändå.

Och det är här jag talar om kraften. Att man inom sig har en kraft, en alldelese egen och helt oförklarlig kraft som gör att vi överlever när vi måste. Som gör att vi inte bara lägger oss ner och dör föralltid. Den känns inte alltid, tillochmed är den där kraften väldigt sällsynt inbäddad i massa annat, den kommer bara fram och blir tydlig när man inte vet hur man ska göra för att ta nästa andetag. När man är på bristningsgränsen och står framför det djupaste stupet, eller den mörkaste dalen. Då finns den där. och jag skulle beskriva kraften som den kärleken man känner för sig själv. Det är svårt att älska sig själv i en värld där vi blir lärda att göra tvärtom. Men någonstanns där inne finns det där lilla som säger till oss att vi ska ta hand om oss själva, vara snälla mot oss själva och göra det som är rätt för just oss. Ju mer man litar på det, desto synligare kommer kraften att bli och desto mer kärlek visar man till sin egen kropp och dess värde och sitt eget jag.

Det känns som att jag överallt läser om människor som ska göra förändringar, som känner att den här hösten är deras. Det är så himla fint. Så fint att människor kan känna så lika. Och på tåget i dag fram och tillbaka till skövde så läste jag Elin Grelssons bok av gamla blogginlägg och jag kunde inte sluta läsa, sluta förundras utav att hon satte ord på allt jag någonsin känt. Den brutala ärligheten är så vacker att jag nästan går sönder mellan sidorna.


Och igår natt så stressade jag sönder min hjärna, jag kände efter i varje cell i min kropp var jag hade ont och det stack till i magen flera gånger. Och jag blev bara så arg. arg på mig själv att jag inte kan säga ifrån, säga till. Men sen blev jag mest arg på världen för att det ska behövas sägas ifrån så jävla mycket. DU måste säga ifrån så att någon inte väljer att ligga med dig ofrivilligt mitt i natten, du måste putta bort, skrika nej och slå ifrån. DU måste säga till den här killen som du är kär i (när han inte är kär i dig) att han får lägga av att höra av sig och ge falska förhoppningar till ditt törstande och ensamma hjärta, DU måste ha bra anledningar för att inte ta på dig jobb för hela veckan så du inte blir överkörd. Och det enda jag har velat göra är att vara snäll. Jag ligger med dig för att du kanske kommer tycka lite bättre om mig då, fast att jag redan sagt nej båda en och tre gånger. Jag låter dig ringa varannan helg då din säng börjar kännas alldeles för ensam. Jag ställer såklart upp och jobbar om någon ska göra något annat, alla andras saker är säkert lite viktigare än mina.
Allt detta hann jag tänka på tills jag nästan spydde på allt ihop igår tills jag lyckades somna när klockan slagit fem på morgonen och det var ljust ute.

Men jag bestämde på två sekunder när jag vaknat och ringt och grattat min syster att jag skulle åka till Skövde. Så jag köpte en kaffe och satte mig på tåget och läste. Lärde mig, fick insikter och läste lite till. Mamma mötte mig inne på resecentrum och jag kände sådan kärlek för den här älskade varelsen som stått vid min sida i 23 år. Älskade älskade mamma. Som jag försöker skydda dig från allt mitt onda som finns emellanåt. Men ibland kan jag inte. och det är nog ganska bra det med. Vi åkte bilen till Mofalla pch pratade om allt och inget. Sen blev det tyst ett tag men det gjorde ingenting alls och vi svängde av och körde in på gården. Och där sitter pappa på trappan och ger mig världens längsta kram och jag är omringad av kärlek. trygghet. Och mamma ber mig med lite ängslig röst att : Snälla fina Emma. Du måste ta hand om dig. Det enda jag vill är att du ska må bra. jag hjälper dig. Du behöver inte göra så mycket, säg av dig saker. Och att min mamma, där och då sa det betydde så ofantligt mycket för mig. Min mamma som alltid ska klara allt själv, kunna bita ihop, orka hålla ihop och bara kämpa på (och som har gått in i väggen och kommit ut på andra sidan) Men att hon sa sådär gjorde att jag vet att hon har sett mig.

Sen åkta vi ut till min andra syster och firade hennes födelsedag. Och efter det åkte jag in med Lisen och drack ett glas vin på pims uteservering. Och det var så himla fint och jag tycker det är helt fantastiskt att få vara lilla syster.


Så mycket kärlek. Och kärlek är läkande.