Lonito

Så, nu har jag precis kommit innanför dörren hem till mitt, och tänt mitt doftande hyacint (stavning?) ljus. Dock luktar disken som jag lämnade inte lika mycket kärlek. Men jag ska ta tag i den nu och lyssna på cissi wallin samtidigt. För jag är hemma hos mig, och jag kan göra vad jag vill när jag vill. Själv. Det är så himla skönt ibland. Jag åkte nämligen hem till Skövde och mamma och pappa igår. En snabb fika med mamma direkt när jag kom. Och det är alltid lite konstigt precis när jag kommer dit. Men jag har vant mig, det blir som vanligt och väldigt fint efter ett litet tag. Sen till syster och göra julgodis. Så fina syskonbarn som sitter i soffan med mig och vi läser bok och spelar ett litet dataspel. Barn är fantastiska och förskoleläraryrket lockar faktiskt. Jag tror det kan bli bra. Annars så kände jag mig väl ganska utanför (kanske inte rätt ord men), jag vet inte varför jag positionerar mig så. Jag har alltid gjort det i min släkt. Superkonstigt, jag har verkligen alltid tyckt att det känns himla underligt när jag alltid i mina kompisrelationer inte alls har den typen av roll. Kanske har det att göra med att jag alltid varit yngst osv, inte samma saker gemensamt då ålderskillnaden varit stor. Nu är jag stor, vuxen. Jag har dock inga barn och ingen partner, varför ska det kännas så himla påtagligt i just precis dom situationerna? Jag hatar det och vill mest springa där ifrån. Sen så tycker jag att jag blir så himla olik mig själv också och då vill jag ju mest bara spy. Det ligger ju delvis hos mig såklart. Jag kan liksom bara inte komma ifrån det.

Efter baket åkte jag tillbaka till mamma och pappa. Kramar, kaffedoft och räkor framför TV:n. Vi tittade på På spåret och pappa gick in för det stenhårt och räknade hur många poäng han fick i varje runda. Mina fina föräldrar! Sen började vi gå igenom farmors och mormors och morfars gamla saker, läste texter de hade skrivit och lite olika saker om släkten, tittade på kort och provade deras gamla glasögon. Min mormor hade skrivit ett litet brev till mig som löd ungefär såhär : Hej Emma! Hur mår du? Jag skickar en liten peng här till dig, för du är så bra och duktig och för att du hjälper mamma så mycket. Hoppas vi ses snart igen! Kramar
Och det kan ju vara något av det finaste som jag läst. Att jag hjälpte mamma, att hon tyckte det, och jag tror inte jag var mer än typ tio år.

Sen idag har vi varit på teater, den var helt sjukt bra. Och så käkade vi tapas innan. Jag var väl ganska lost. Samma känsla. Konstig. fick hemlängtan och direkt efter teatern gick jag till resecentrum och bokade jag det sista tåget hem. Och alltså jag älskar verkligen min familj och släkt, det är bara en känsla jag får som jag inte vet hur jag ska bli av med när man är många. Och jag försöker. Tror jag. Jag kanske bara blir lite tystare i vissa grupper, jag vet faktiskt inte.

Efter biljettköptet så köpte jag en redbull och vandrade vasagatan upp. Vi drack lite kaffe och åt godis. Pappa och jag låg med varsit korsord och mamma stickade på en tomte.

Och jag läste ut en bok på tåget. Och när jag klev av så var det lördagspartynatt o göteborg, massa folk på gatorna och jag kände mig hemma.

Och nu är jag fylld av kärlek. 15 mil bort, men ändå så nära. Tur att kärlek bara blir större. Och tänk vilken tur att just jag hamnade hos två så fina föräldrar och med tre helt underbara systrar. Det är ju det finaste.