Lonito

Dessa saker som kan göra så mycket ont i världen. Det är väl inte dom i sig som gör ont, utan världen kanske. Jag har länge tänkt skriva om det här men jag tycker det är så himla svårt. Jobbigt att veta vad jag tycker. Två sidor av myntet, alltid. En ängel och en jävul. Ungefär sådär. Har jag bestämt mig vid jag tycker? Och kan jag sedan stå för det i alla lägen när jag precis stått och provat kläder i två timmar.
Något säger liksom till mig att inte släppa på alla komplexen. Och jag blir ju så trött. För jag vet ju att det går. Om jag ska börja att prata om bröst tillexempelt. Jag fick bröst sent och var väl allmät sen i min utveckling. Ljög om att jag hade fått min mens typ tre år innan jag fick den och använde dubbla bh:ar i smyg. Så jävla jobbigt var det. Smyga och låtsas inför ens bästa kompisar. Och sen när killar sa att man hade supersnygga bröst (ja det sa killar då) Så kände jag mig så sjukt fejk. Det var ju liksom inte mina bröst och jag var ständdigt rädd för att någon skulle se mina dubbla bh-band på fritidsgården som vi alltid var på.
Sen så fick jag iaf bröst, stora bröst. Och stora bröst som är naturliga ser ju då inte ut som silikonbröst gör. Dom blir tunga och åker alltså neråt med hjälv av dragningskraften eller vad det nu är. Som den där grejen om man kan få in en penna under bröstet så har man hängbröst. HEMSKA TANKE VA. haha oj vad jag får in en penna så att säga. Men grejen är den att jag skiter i mina bröst. Dom bara är. Dom är inte snygga men jag vill liksom inte operera mig utan jag gillar läget. Det finns bh:ar. Och under en dag tänker jag cirka noll tankar om mina bröst. Ibland konstaterar jag dom. Men dom är som dom är.

Sen har vi det här med min näsa. Jag hade ju en period där jag tyckte att min näsa var störst i hela världen. så fort jag tittade mig i spegeln så var det min näsa jag såg. Var tvungen att alltid sminka mig på ett visst sätt för att inte skuggorna skulle hamna fel och göra den ännu större. Nu tänker jag inte på min näsa. Den är där den är liksom.

Sen har vi också mina stora öron. Dom har liksom alltid varit stora. Tyckte det var sjukt fult när jag var yngre, orkar inte bry mig ett piss om det nu. Ett par öron. Jag hör med dom och det är fantastiskt.


Alltså anser jag, att man kan bli av med sina komplex om man inte matar dom hela jävla tiden. DÅ växer dem och blir så stora att man liksom inte kan hantera det längre och man kan inte sluta tänka på det. Så i min hjärna nu, när jag är klok fattar jag ju det här. Det är man själv som bestämmer vad som ska spela roll. Och vad som ska få ta ens energi.

Nu till det svåra. Om jag ska analysera mig själv lite som jag gör mest hela tiden. De här sakerna som jag nämnde ovan, måste faktiskt fixas till med en operation. Jag kan inte göra nått åt dem på egen hand. Jag kanske så starkt har bestämt mig för att jag faktsikt inte vill operera något i skönhestsyfte och därför har jag också själv fått jobba med att få bort dessa tankar om att de här sakerna är fula. De sakerna som jag nämnde ovan är inte heller sådaa saker som man matas av via tex media hela tiden. Visst ser man folk som opererat sig osv, men... Det är ju inte i närheten utav de sakerna man ska fixa själv. TIllexemeplt vikten. Där behövs ingen operation. Och alla dom här jävla tipsen som sköljer över en är ju inte nådiga. Och detta mina vänner, är något jag tänker på varje dag, ofta många gånger. Väldigt sorgligt måste jag säga. Det är dock inte bara negativa tankar men att jag ändå ska behöva reflektera övder det är jobbigt nog. Jag har ingen lust men så ändå kan jag liksom inte få bort det. Skulle livet bli bättre för att jag får på mig en storlek mindre i byxor? svar: nej. Skulle livet bli bättre om jag accepterade mig själv som jag är? Svar: ja faktiskt skulle det nog bli lite finare och snällare.
KAN JAG INTE BARA FÅ IN DET I MIN ÄRTHJÄRNA!!!




Jag i min nya myströja, alltså det här är tröjan från himlen. SÅ LEN! Jag ska aldrig tvätta den, ungefär så len.