Lonito

Aj....

har läst igenom Annika Marklunds blogg och gråtit floder.
Det gör ont, och jag blir rädd.

rädslan, alltid denna rädslan.















Vi pratade om allt, precis hela tiden.

 

Varje gång vi skildes åt dröjde det bara minuter innan en ringsignal började spelas i min ficka, den som är bara din – om nu inte jag hann först. Vi hann ju inte prata färdigt! Det fanns alltid något roligt vi glömt att berätta, ett ämne som behövde dras ännu ett varv. Eller så ville jag bara höra din röst.

 

Tiden räckte aldrig till. Det var som om vi visste.

 

Men hur skulle vi ens anat?

 

Vi hade ju hela livet på oss. Det var du och jag i evighet och vi planerade därefter. Vi visste precis vad du skulle säga på mitt bröllop, vad dina döttrar skulle heta, hur vi skulle lägga upp schemat på skrivkollot vi ville starta.

 

Hur skulle vi anat att du skulle bli sjuk igen? Du hade ju blivit frisk. Besegrat cancern, fått en ny chans. Och som du tog den. Din energi, ditt engagemang och ditt hisnande tempo skulle fått vem som helst att gå in i väggen. Du startade upp ett museum, arbetade för Röda Korset, spelade in en skiva, höll i kulturevenemang, jobbade på tidning och reste runt jorden – samtidigt som du alltid, alltid hade tid att dricka te i timmar, köpa färggranna skor och krypa upp i soffan och se på fåniga teveserier med mig.

 

Du var den bästa vän jag någonsin haft och någonsin kommer att få. Den som visste allt om mig, den enda jag vågat berätta allt för och den enda som velat lyssna.

 

Kanske borde jag förstått att du var för bra för att vara sann. Att inget så vackert som det vi hade kunde vara för evigt. Men jag förstod ingenting. Jag trodde bara att jag haft tur, sådan osannolik tur. Dragit högsta vinsten.

 

De sista dagarna innan världen rämnade: Det var januari och du var mitt uppe i förberedelserna av din alldeles egenproducerade utställning på Nordiska museet. Jag flyttstädade lägenheten, packade ner mitt liv i lådor, skulle äntligen få flytta in i mitt drömhus på landet. Du pratade redan om vårt lilla gästrum med snedtak som ditt rum. Så ringde du en eftermiddag och berättade att du fått veta att smärtan i axeln var en tumör och…

 

Det här skulle blivit det bästa året. Vi skålade in tvåtusentio på en brygga i Smögen och bara visste att jo, det var nu allt började.

 

Hur skulle vi anat.

 

Vi pratade om allt, precis hela tiden. Men inte om döden. När vi i somras fick beskedet att behandlingarna inte verkat, att det inget fanns att göra, såg vi till att säga det som behövde sägas: jag älskar dig i evigheters evighet och skulle du dö så kommer du ha det så himla bra i himlen och sen kommer jag efter så väldigt snart, ja älskling, jag vet. Sedan pratade vi om livet istället. Bestämde oss för att tro på ett mirakel.

 

Men inget mirakel kom. Den tjugoförsta september somnade du in. Du hann fylla tjugofem.

 

En månad har gått men ingen tid passerat. En enda lång inandning. Jag vaknar varje morgon och det är fortfarande tisdagskväll, din storasyster Lisa har nyss ringt och sagt orden jag fasat för varje ögonblick sedan i januari.

 

”Det är över nu.”

 

Utan dig har allt avstannat. Jag duschar och borstar tänderna, kokar pasta och äter den, skriver mina texter och pratar om vädret med grannarna eftersom jag måste. Ibland ler jag, skrattar till och med, eftersom jag borde. Men det är inte verkligt. Jag imiterar ett liv, eftersom det måste gå vidare. Jag vet bara inte hur.

 

Allt jag vet är vi inte hann prata färdigt. Att jag väntar på en ringsignal ska börja spelas i min ficka. Den som är bara din