Lonito

Och jag undrar. Vad begär jag? är det ens mycket? man får ju förfan begära vad som helst. det finns liksom inget som är för mycket. Jag begär ungefär att bli respekterad. Inte ens det går liksom.
hur många gånger ska man träffa på folk som bara är så jävla obehagliga emellanåt. i vilka relationer det än gäller. Eller är det bara jag som begär för mycket? Men fan så är det inte. till en början kanske jag gör det, vill bli älskad mest omtyckt bla bla. bara för att jag är uppväxt med det. bortskämd liten snorunge typ.
Men jag tänker alltid två gåner : Emma vafan ge dig. det behövs inte. men sen när folk bara kan pissa på en. utan att ens visa den där respekten. så är det inte så jävla konstigt. Man blir så himla rädd tillslut. folkskygg blir jag emellan åt, tills jag orkar igen. tills jag släpper in igen. och sen samma visa. så ofta.
är det ett torp med djur mitt ute i skogen som är det enda alternativet? Eller dö? den här världen är så jävla äcklig emellanåt, mot en männsik som typ blir glad av en kaffe och på spåret. saker som inte är hemska är så vackra. bara för att det finns så mycket skit.

Jag ska aldrig vara rädd för att dö om jag vill göra något. detta är mitt största depressionsymtom. ( vilket dödsrädsla och hypokondri också är tror jag ) Men när jag känner att jag kan sätta mig på ett plan för att åka nånstanns så är det lika med att det inte spelar någon roll om jag typ dör. för det är det jag tänker om jag skulle flyga. att chansen att jag utsätter mig för döden är störst, inte att jag kommer överleva. jag minns så väl att jag tänkte såhär för länge sen. det spelar ingen roll för det gör inget. sjukt hemskt va?

men jag kommer inte lägga mig och tyna bort för jag vet inte ens hur man gör. i min värld så kan man inte ens göra så. jag är vuxen. man gör om gör fel och gör rätt. man försöker tills man blöder och efter ett tag går det lite bra. så det är väl det som är grejen. eller jag har ingen jävla aning längre. mina tankar gör ju så jag går sönder. Var ska jag?  borde jag flytta? Vill jag vara kvar? vill jag skaffa mig något annat? kan inte jag hitta någon som alltid vill vara där med mig?

och jag får ett sms från honom "jag gillar dig Emma." och ett till direkt därefter "Jag älskar dig. som individ. det vet du, det vet du."     jaha?

var ska man vända sig? snälla gud kan du inte bara fånga upp mig..

den här låten lyssnar jag på var jag än går för allt detta ekar i mitt huvud hela tiden:
Maria mena, just a litte bit


Bara lite starkare, bara pyttelite klokare, bara lite mindre behovskrävande. Kanske så kommer jag dit?
Bara lite sötare, bara lite mer medveten, bara lite smalare, kanske kommer jag dit?
Jag minns helt klart hur jag drog upp kjolen och frågade efter din tid.
Helt klart så kommer jag ihåg att jag aldrig konfronterade eller frågade vad jag ville.
Och kanske, kanske om jag blir bättre, kanske om jag utmanar mig själv.
kanske om jag skulle vara lite starkare, pyttelite klokare, bara lite mindre behovskrävande. Lite smalare, kanske så kommer jag dit?
Helt klart så kommer jag ihåg hur jag knäppte upp min skjorta och sitrrade rakt fram. Helt klart så kommer jag ihåg dagar av gråtande och då man nästan kände sig död.
Och kanske, kanske om jag var mindre, om jag kunde kontrollera mig själv.
Kanske om jag bara var lite starkare, pyttelite klokare, bara lite mindre behovskrävande.
kanske kommer jag dit?