Lonito

Jag vet inte varför man tror att allt ska gå så himla lätt för när allt känns så himla svårt?
Det är väl konstigt. Man tror att saker på något sätt ska komma till en, bara sådär, en morgon så kommer jag ju bara ha fattat allt. Meningen med livet, vad jag ska göra, hur man enklast lever, den där glada känslan kommer bara att poppa upp och allt blir lätt.

Så läste jag en som skrev att alltign är så annorlunda nu, man vet aldrig hur man kommer känna från den ena dagen till den andra. När jag var yngre så svängde inte mitt humör så jävla mkt som det gör nu. Just därför jag tror att jag har en släng av någon typ av manodepressiv del i mig. För nu tycker jag att dagarna kan se så jävla olika ut. Dagen innan kan kännas som att man har allt och nästa dag så finns inte en gnutta kvar av den känslan. Hur fan funkar det egentligen? Och när jag var yngre var jag inte heller rädd för känslan att må bra och vara lycklig, jag fattade ju inte att det kunde försvinna. För det försvann inte på samma sätt som det gör nu. Nu vet jag ju att det kan kännas super men sen kan det kännas som att man är i världens svartaste hål också. Och jag vet inte, kanske är det så att jag upplever allting bra som väldigt bra. Det gör jag ju. Jag kan känna eufori för små grejer som jag inte kände något för förut. Men jag tycker också dalarna blir djupare när man är en sån människa som jag är nu. Jag vet inte vad som är bäst och det spelar heller ingen roll i hur mycket jag undersöker det där. jag va en människa som var hyffsat enkel som ung sen hände det en massa saker på vägen ( eller om det hör till när man blir vuxen, jag vet inte ) men nu är jag här.

Och nu så håller man på och griper tag i det mesta som man kan för att kunna skapa någon typ av ordning i sitt eget liv. I allt det här som bara ligger hullerombuller. Folk säger saker, man tänker, man läser och man tänker igen för att kunna tiläpma det på sitt eget liv. Bara det att vi alla är så himla olika och kämpar med olika saker, så när allt kommer omkring måste man titta in i sin egen spegelbild, sitt eget liv och den hög man har där för att börja städa upp. Det som är bra för någon annan kan vara förödande för dig och tvärtom.

Sen behöver man inte fixa till hela sitt jävla liv på en gång, för man kommer aldrig bli färdig med det. Det kommer alltid komma nått nytt, något annat, olika sammanhang och man kommer inte alltid vara samma person. Eller jo samma grund, men det finns inget defenitivt som man bara är.


MEN.

Jag har nog förstått att saker och ting inte löser sig av sig själv. Hur jävla jobbig den tanken än är så är den också befriande i samma stund. Sen så kan man känna sig "fast" i tex relationer, i en stad, på ett jobb, i rutiner eller obefintliga rutiner, i missbruk osv. Och om man nu på något sätt vill ändra sitt beteende, sitt liv så får man väl bara sätta på sig glasögonen och kritiskt granska hur det ser ut, varför det ser ut som det gör, prova sig fram, prova det man tidigare gjort, men framförallt kanske prova det man inte tidigare gjort. Vi människor är vane människor, lite rädda för det okända, därför gör vi samma saker (däremot kan det handla om yttre omständigheter som ett nytt jobb, en ny kille osv, men vi gör kanske ändå lite på samma sätt som vi alltid gjort) Det kan man såklart göra, men om man är ute efter att förändra något så kommer det inte fungera.


..

Nu ska jag städa.
återkommer med funderingar senare.