ställ mig inte i ett led
Jag har litat på imorgon som en troende tror
jag skulle gjort så annorlunda om jag gick i andra skor.
jag är ingen soldat jag har inga vapen att ta till
det är inga korståg jag vill gå
ställ mig inte i ett led, du får mig alrdig att stå still
jag fungerar inte då
jag är ingen soldat, jag tänker inte så.
det har härjat krig i huset det har härjat krig i mig'
mina ögonlock är tunga nu
snart drömmer jag om dig
Den här låten var förra sommarens soundtrack
jag minns såväl hur jag alltid om sommarkvällarna satt på trappen utan för huset jag bodde i.
klockan hade alltid hunnit bli typ 3 på natten. sommarnatten. det var varmt och tyst.
jag tittade på mobieln hundra gånger den sommaren
tittade på stjärnorna och bara önskade, önskade så hårt att jag bara kunde vara LITE LITE starkare
orka gå därifrån, inte sitta och hoppas på en gnutta kärlek, inte fallatillbaka varje gång han knackade på min dörr.
Jag föll varje gång. och jag fick så jävla jävla ont.
men lite längre in i låten kommer det här :
I rispan från min vrede
ska jag sätta jord och så
i skuggan av din stolthet
ska jag resa mig och gå
Jag gick, och jag kommer fan aldrig tillbaka.
Jag visste att det var dit jag ville komma, jag visste att just det där stycket i låten skulle handla om mig. jag var så sjukt trött på att inte orka kämpa, att bara sitta där och jaha? jag orkade ju inte. jag var ingen soldat. utan jag stod där handfallen framför en hel jävla armé som kom emot mig. ta mig då tänkte jag. mina fötter sitter fast i marken och jag kan inte ens skrika längre. Jag kan inte säga stopp, inte säga nej. Jag hade redan försökt.
Det jag mest ville få sakt med allt det här svamlet är väl nog.. Jag klarade mig, ännu en gång. Jag vet att det inte var kärlek, jag vet att det var självdestruktivitet. Det blir lätt så när någon säger till en att man är för fan ingenting, sämre än allt, man kan göra vad man vill med dig för jag bryr mig inte om vad du säger, så lite är du värd förstår du? Så lite att jag kan ta din kropp som är något som är bland det privataste du har och göra sönder den. Men jag reste mig, jag står upp. jag går, ibland till och med med huvudet högt. För jag är värd endast det snällast, det finaste, det mest kärleksfulla som finns.
Jag tittar mig själv i spegeln, klappar mig lite på kinden och säger högt för mig själv : Vi gör så gott vi kan. Vi läker tillsammans. Vi växer ihop. Men jag ska ta hand om dig, själen eller vad det nu kallas som finns där inne. Det där goda och ledsna. oså viskar jag: Det blir bra, jag lovar.
