Lonito

Det är nästan sommar, för utanför mig så har fåglarna börjat kvittra och det har börjat ljusna. klockan är halv fyra på natten. Det kändes fint. Det kändes bekant.
Mindre fint dock att klockan är halv fyra och jag inte har somnat än. Är inte det minsta trött heller.
Suck på den.
Ska tvinga mig upp imorgon och ta en jävla morgonpromenad. Sånt ska man tydligen göra. Det är mycket i den här världen man ska göra, och man är insmetat i nån jävla massa och vet varken ut eller in.
Blir det bättre med åren, frågar jag mig själv. Inget svar den här gången heller.

Och jag kom att tänka på väntan. All den här väntan.
En som väntar på en resa, någon annan på en partner, någon annan på en flytt till ett annat land, en annan att bli bäst på något, en på ett jobb och nån annan på att skaffa hund. Och jag undrar, blir ni lyckliga sen?
Frågan är vad väntan ska ge. Är väntan sjävla grejen, eller är det målet?
Och till en ännu bättre fråga, vad väntar jag på?
Jag famlar liksom i mörkret och försöker hitta det. Jag skaffade mig en utbildning, jag flyttade till en storstad, jag skaffade nya vänner, jag skaffade mig en lånekattunge, jag hittade en lägenhet, jag skaffade mig killar att dejta, jag fick ett jobb... och?
Men varje gång jag letar efter den där väntan, den där väntan som ska leda mig nånstanns, den där pausen som jag ska ha innan det där andra.. Då tänker jag på en stabil psykisk hälsa. Det vill jag hitta. Grejen är bara att det är inte så jävla lätt alltså. För jag kan inte hitta den i ett annat land, inte i en annan kille, inte i nya kläder eller att jag är grym på ett jobb eller gör bra på en tenta. Och när man inte hittar det där som är så abstrakt försöker man konkritisera. och det går aldrig bra kan jag säga.

vad ville jag ha ut av det här då?
inget alls, jag bara undrar.. Är väntan rätt väg att gå?