Lonito

Den här världen är inte uppbyggd på det sättet att man kan må dåligt. Iallafall inte halv-dåligt.
Isåfall så ska först någon bedömma om man mår tillräckligt dåligt. Och jag vet inte men jag kan ju tycka att bedömning i allmännhet tar förstor plats i livet i övrigt.
Men idag har det känts, lättare. vaknade upp med ett gråtsvullet ansikte vid fyra tiden. Men jag kunde andas.
Och jag tog en promenad vid halv tio och köpte lite mackor på coop. Ingen större lust att äta men något måste man ju få i sig. Och jag tänker att det har varit bra att ha fått gråta i en vecka. Att tycka i sig att livet är helt fullkomligt meningslöst. Att inte känna igen sig själv. Någonstanns. Ibland är det bra att bara ligga i sin säng och skrika och undra varför ingen kommer och hjälper en. Man rider ut stormen. Den storm som jag så länge tryckt undan. Och det var inte så farligt som jag trodde. Eller joo det var det. Men som sagt idag känns det som att det var bra iallafall. Jag får vara ledsen hur mycket som helst. Men jag får också vara glad.
Och jag läste igenom gamla blogg inlägg från två år sedan, den  här tiden, och för ett år sedan. Och om saker och ting som varit jobbiga hållit på i två års tid, och som jag nu tror börjar närma sig sitt slut, så får man liksom sörja. Eller någongång måste man ju bearbeta det. Och jag säger inte att jag är färdig bara för att jag nu legat och varit döledsen ett tag. Kommer säkert vara döledsen igen och känna hopplöshet osv. och framförallt ska jag tillåta mig själv att känna precis allt som jag känner. Och absolut välja bort hemska jävliga måsten som man inte pallar.

Men om jag ska leva så ska jag ha ett liv. Så är det bara. Och har jag klarat mig såhär länge utan att lägga mig ner och dö så ska jag fan klara det här med.