Lonito

Och på psyk-akuten känns vi alla som en himla trasig familj.
Och jag undrar vad den 45 årig mannen med pondus tänker på när han vankar omkring och hans fru sitter lugnt på en stol. Klappar på honom och efter när dom besökt läkaren ska åka till mc donalds. Eller killarna som är i min ålder, eller paret som undrar varför det dröjer så länge.
Vi löser korsord och dricker kaffe i sju timmar innan jag får komma in och det har blivit nästan natt. Mina älskade vänner håller mina händer hela tiden. Och läkaren säger att sömnlöshet och självdestruktivitet inte är några sjukdomar. Utan symptom. Och han förstår att jag inte tycker att jag har något värde. Och att det är i det där det ligger. Och jag får gråta hur mycket som jag vill. Och sen sitter vi under en gatlyckta och väntar på sista spårvagnen hem, klockan är halv två på natten och jag får sitta och bara vara ledsnast i världen medans hon kramar mig. Och jag tror att det här är en utav dem allra finaste dagarna jag varit med om.