novemberhimlen
Ihopkrupen under min gröna filt, längst in i hörnet på min alldeles förstora säng. Kvällen är bara klockan sex men det är kolsvart utanför mitt fönster. Och imorse gick jag en promenad och låtsades vara som en av alla andra. Hon som gick sin morgonpromenad innan frukost. Men det var egentligen inte morgon eftersom jag aldrig gick och la mig och det blev inte heller någon frukost, men det blev en kopp varmt kaffe. Alldeles för frusen och jag skakade hela vägen på spårvagnen medans Jason Derulo sjöng om den där "it-girl", och jag undrade hur man är när man är hon. Och jag tittade ut genom fönsterrutan när min vän höll om mig och jag tänkte på katter och isbjörnar så jag skulle sluta gråta någon gång. Men jag gick ut och tog en cigarett och såg långt in i himlen och jag lugnade mig lite. Och jag gråter mest hela tiden men det hjälper liksom inte hur mycket man än gråter. Och jag som så länge längtade efter att vara ledsen. Jag vill inte vara svag men jag kan inte heller vara stark. Jag vill inte vara ensam men jag kan inte heller vara med. Jag vill inte ha hjälp men jag kan inte heller själv. Jag vill inte vara vaken men jag kan inte heller sova.
Kommentarer
Trackback
