Lonito

skriver ett litet brev till mig själv så här i natten.



Hej Emma.

Det var då faan att du skulle börja röka. nitton år, tyckte du det var en smart tanke? Du som var 6 år och sprang och gömde din mammas tändare för att du avskydde att hon rökte och som du skämdes när hon kom på dig och sa att du inte kunde ta hennes tändare. Du letade i hennes fickor när hon inte såg och sprang ut på flugvägen till närmsta papperskorg och slängde dem. Så kära kära Emma. Du orkar ändå inte stå ute nu i vinter och frysa fingrarna av dig för att ta den där jävla ciggen på två minuter. Du har inte ens råd längre. Det räcker nu, okej? och ja jag vet att det är ett beroende, det kommer inte vara lätt att ta sig ur. Men allt i livet är inte lätt, har du inte märkt det än? det vet jag ju att du förstår. Så insé att det är dina steg in på seven eleven, det är din hand som för cigaretten till munnen. Det är ditt val, varje gång. Och jag vet ju att du alltid, varje dag har dåligt samvete. Man kan inte leva så, man orkar inte leva som människa om man alltid ska tycka att man är dålig. Bättre att du faktiskt tar dig igenom helvetet och kommer ut på andra sidan. Det kommer vara så värt det. Fina du, lyssna på mig nu. Jag menar verkligen allvar den här gången. Jag kommer ju vara här vid din sida. Fan sitt och gråt då för att du kommer sakna det så jävla mycket. Skrik eller gör vad fan du vill. Men det är nog nu. Jag vet ju att du kan. Jag vet det så väl.

Älskade Emma. Ät mat varje dag. Du får så jävla sugiga tankar ibland. Och dom är så förknippade med känslor. Men din kropp behöver näring, vad än nu ditt puckohuvud ibland säger dig. Vad än dina känslor säger dig. Det har ju gått väldigt bra nu under en längre tid. Och jag har varit så stolt, så glad för din skull. För att du är så jävla bra. För att du har pallat att äta alla mål utan minsta tanke på varken överätning eller ångest. Sen händer det nått i ditt liv. Och du kan liksom inte hantera saker, ditt försvar är att tränga bort, för det är enda sättet du vet. Och jag hatar när du bestämmer dig för att inte äta frukost förrän klockan tre på dagen. bara för att du kan. Jag vet väl för fan att du kan skita i att äta mongo! Vad vill du med det? straffa dig? Du behöver inte straffa dig. Och du får ju vara ledsen om det är det du är. jag förstår inte alla gånger. Men hur jobbigt det än blir i ditt liv så kan jag lova dig att det inte blir det minsta bättre av att äta nyttigt, eller att äta två pizzor på raken. Kan du inte bara ringa till hon som säger att hon alltid kommer vara din vän och berätta vad det är? Även om du inte vet vad det är, så säg det isåfall. Och ät alltid. och försök sova, för din kropp tackar dig för det.

Älskade Emma, jag vet att du inte alltid har träffat rätt människor. Jag vet att du alltid har velat att det ska ha blivit så bra, att du har försökt tills du gått sönder. om och om igen. Men vet du, man ska inte behöva försöka tills man går sönder. Det kan hända att man behöver försöka, att man ibland behöver kämpa. Men aldrig, aldrig så att man trasas sönder. Jag förstår inte att du gör sådan skillnad i dina vänskaps och i dina kärleksrelationer. Eller jo det förstår jag, för du har inte haft goda kärleksrelationer men väldigt fina vänskapsrelationer. Men du måste börja förstå att människor som du har i din närhet ska behandla dig fint. Du kan inte se genom fingrarna bara för att det handlar om någon kille som du är intresserad av. Varför skulle de ha rätt till att inte behandla dig med samma respekt som du har inför dem? Det här kan vara en av mina viktigaste lärdomar jag har till dig. Om någon gör något som inte känns rätt. Säg till. Om inte det fungerar så går du där ifrån och lämnar det där. Att fly är inte fegt. Jag vet att du vill se det bästa i alla, att du vill hjälpa. Men dina axlar orkar och ska inte bära allt.